Har just vaknat i min lilla stuga i Roslagen. Ser havet från vissa platser i trädgården här; havet är cirka 3oo m bort. Det går lätt att gå dit och bada, om man nu är lagd åt det hållet. Det är ju inte jag egentligen. Finner det oftast inte särskilt berikande att ligga i det våta och plaska. Snarare ofta kallt och smått obehagligt. Men det är klart, just nu, när temperaturen når 27-28 grader på eftermiddagen, då kan även jag bli motiverad att blöta ner mig, eller svalka mig snarare.
Men det är inte havet som är det viktigaste här. Det är framför allt den vildvuxna trädgården, med långt gräs, en mångfald av blommor och därmed också insekter (som man kan fotografera). Och ännu mer framför allt är det den berikande samvaron med min goda vän Christina, som bor i ett stort, rött hus med vita knutar som ligger alldeles intill min lilla stuga. Vi för långa samtal om sånt som vi finner viktigt och intressant: t.ex. mångfaldens utrotande och klimatförändringarna orsakade av den i särklass mest invasiva djurarten av alla: homo sapiens. Vi gör promenader på morgonen, innan värmen blivit för stark. De långa samtalen och promenaderna hindrar oss inte på något sätt från att äta och dricka gott.
Det är en paradisisk tillvaro under några dagar, mitt i allt elände i världen.
Tyvärr upptäckte jag just att jag glömt en liten sladdmackapär jag behöver för att föra över mina bilder från kameran till datorn. Så eventuella bilder här på bloggen måste komma från telefonen. Och det är ju inte mycket att komma med… Men resten får vänta tills jag kommer hem igen; på torsdag, om allt går enligt plan.
Jag ser att jag inte rapporterat om våra två konserter. Tja, den första, på trädäcket utanför stugan i Stavsnäs, gick så där. Det var väldigt hett i solen, och publiken satt relativt långt bort, i skuggan. Svårt med publikkontakten.
Den andra spelningen, utanför Byskolan i Stavsnäs var bättre, i alla fall roligare, enligt min mening. Visserligen var första set en orgie i tekniska problem från min sida: jag tappade till och med gitarren två gånger! Dvs. främre bandfästet släppte; första gången mitt i en låt. Så vi fick börja om… Det var i stort sett fruktansvärt, och jag tänkte och kände att jag aldrig mer ska spela live. Jag är för gammal, helt enkelt.
Men andra set, efter kort paus, gick bättre. Publiken lyssnade verkligen, det märktes. Så det slutade riktigt roligt med lite allsång till Dump Trump Blues.
Liked this post? Follow this blog to get more.