Har ni hört talas om Labubu? Inte? Då ska jag berätta.
Labubu är en svindyr, ytterligt hajpad docka från Kina. ’Alla har den’ säger barnen, och tjatar på sina föräldrar att de måste köpa. Ja, inte bara barn förresten. Kajsa Kettil skriver på ledarplats (!) i Borås Tidning idag (11/9) om fenomenet Labubu; jag citerar:
Från Storbritannien har det rapporterats om handgemäng när kunder är ute efter samma vara, i Nederländerna fick säkerhetsvakter kallas in för att styra upp anstormningen av konsumenter. När Tysklands första butik för Labubu-dockor öppnade i Berlin i juli ringlade kön lång, och att döma av bilder från tillfället hade kunderna för länge sedan lämnat barndomen bakom sig.
I Sverige verkar det dock än så länge mest vara barn som är drabbade av hetsen efter Labubu-dockor. Budskapet i Kettils text är att föräldrar måste stå emot, och inte köpa dockorna till sina barn. Och varför inte det då? Ja, dels för att de är extremt dyra och triggar ett idiotiskt prylbegär och skapar konflikter hos barnen. Och så långt är vi helt ense, Kajsa Kettil och jag.
Men dels ska vi också genomskåda Labubu och avstå från att köpa dem för att – och detta är den viktigaste slutsatsen som dras i BT:s ledare – allt det här är ett kinesiskt trick: De gulliga dockorna kommer från det gulliga landet Kina; de ska så få oss att glömma den kommunistiska folkförtryckarregimen, är det tänkt.
Visst, Kina är en skurkstat, det tycker jag också. Men Labubu-fenomenet är inget kinesiskt trick. Det är ju bara ett exempel på helt normalt kapitalistiskt reklamhetsat konsumtionsbeteende! Det är ju detta hela vårt system går ut på: Tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt. Producera och konsumera så mycket skit som möjligt, mer och mer hela tiden. Så den heliga tillväxten hålls igång! Annars brakar systemet ihop.
Det är bara det att kineserna lyckats extremt bra med med sina Labubu-dockor. De har gjort precis vad alla företag drömmer om att göra: skapat en hajp omkring sina produkter så de kan sälja fler och fler av dem riktigt dyrt; genom reklam och försäljningstricks, kanske påverkan av ”influencers” (finns det nåt sjukare och onödigare än dessa ”inflytare”?) maximerat vinsten.
Ja, världen är i sanning absurd. Att människor en masse hysteriskt hetsköper löjligt dyra, idiotiskt onödiga dockor, hittransporterade från andra sidan jordklotet, är ett ovedersägligt belägg för detta.
Liked this post? Follow this blog to get more.