Har ni hört talas om Mar-a-Lago? Jovisst, det är ju det där stället i Florida där den där äcklige orangebehårade gubben bor. Jag kan bara säga en sak: Då tycker jag att Tuss-i-Lago alla gånger är miljoner gånger bättre än Mar-a-Lago!
Men det finns inte så många såna där solgulingar på min dagsrunda. Och den här enda som jag såg idag var dessutom blyg och vände sig bort. Den verkade föredra solen framför mig… Fullt förståeligt och bra val, om ni frågar mig.
Den lilla bortvända blomman får mig att associera till en favoritdikt: Till naturen, i Jordlöparens bok (2020 av Thomas Tidholm. Där är det inte bara de små blommorna som vänder sig från oss, rentav darrande springer bort från oss, utan hela naturen, som så många av oss tappat kontakten med (se också tidigare inlägg om denna dikt).
Nu går vi till naturen
nu går vi så försiktigt,
sista biten får vi smyga och krypa
naturen är rädd för oss, den har
glömt oss, den vet inte vilka vi är längre,
vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud
som inte låter riktigt bra, nu är vi framme,
men naturen har gått undan
den är längre bort, vi börjar springa,
vi springer mot naturen, men den
gömmer sig bakom en stor sten, den vill inte
komma fram, den darrar, man ser
ögonen, den vet inte
vad den ska vänta sig av oss,
nu ser vi att den är ledsen
så väldigt ledsen
och vi är också
så ledsna
Liked this post? Follow this blog to get more.