Till sist

Läste Olle Svalanders krönika i BT i fredags (16 okt). Jag har ofta gillat det han skriver skarpt, därför hajade jag till vid rubriken: “Tack för mig – lusten att skriva är borta.” Olle S är trött på känslan att skriva bara för att ropa på uppmärksamhet och bekräftelse, läser jag. Jaha ja, frågan inställer sig genast: Och varför driver du denna blogg, Jörgen L? Mja, ja, jo… Jag lämnar svaret därhän, tills vidare.

Förutom själva kröniketexten, som känns ovanligt ärlig och självutlämnande (ovanligt i krönikesammanhang, vill jag påstå), så finner jag den bifogade “faktarutan” suveränt fin. Den har rubriken “Till sist”, och lyder som följer:

Global uppvärmning, USA:s förfall, coronapandemin, ekonomisk kollaps, enorma flyktingtragedier vid Europas gränser, svält, kriget i Yemen, Kinas förtryck av sin befolkning, artutrotning, regnskogsskövling, skolkoncernernas rovdrift på den svenska skolan, utanförskapet, bostadssegregationen, de ökande klassklyftorna, politikens kantring mot höger och den förlorade solidariteten med flyktingar.

Vi har en del att jobba med, mina vänner. Låt oss sätta igång, efter kaffet.

Skulle kanske ändra på ordningen en smula, lägga till ett och annat, men annars finns det nog ingenting jag inte håller med om där. Får mig att tänka på ett annat citat (glömt vem som sagt det): Den som är optimist har inte studerat verkligheten tillräckligt noga.

Nåja, ändå fortsätter jag att skriva. Ja, jag envisas förvånansvärt nog med att ofta trivas ganska gott – i den lilla världen då, vill säga (vänner, personliga tilldragelser, former, färger, musik, poesi, bra fotboll…). Den stora världen är, med förlov sagt, fullständigt åt helvete. Avslutar med en bild som får symbolisera mina förhoppningar inför framtiden:

Liked this post? Follow this blog to get more. 

En kommentar till “Till sist”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *