Jag läser och lyssnar mycket på nättidskriften Kvartal. Att den skulle ha en politisk högerinriktning (som hävdas från en del vänsterhåll) håller jag inte med om. Den ger möjlighet till fördjupning inom ett vitt spektrum av ämnen. Och jag gillar deras motto: Tänk själv (i stället för att okritiskt följa ”åsiktskorridorer” eller färdiga åsikter).
Tidskriften har numera ingen chefredaktör. Jörgen Huitfeldt (f.d. SR-journalist) avgick nyligen som sådan; han är nu bara en av 28 ”profiler” på Kvartal. Profilerna får profilera sig själva, tidskriften ger utrymme för en mångfald av åsikter.
Några av profilerna är aktiva socialdemokrater, exempelvis Widar Andersson, riksdagsman på 1990-talet, chefredaktör för Folkbladet, m.m. Andersson kommer från Hudiksvall; känd som ”betongsosse”, enligt min svärson, som kommer från samma stad. Men jag associerar till min far (1917-2014) när jag läser det Andersson skriver. Och farsan tror jag visserligen röstade på sossarna i större delen av sitt liv, men någon betongsosse var han absolut inte. Men han var stolt över det Sverige som socialdemokraterna byggde upp under sitt långa maktinnehav. Den ”svenska modellen” byggde till stor del på tillit till myndigheter och institutioner, på att medborgarna litade på att staten var god. Det var då det. Nu är läget annorlunda.
Jag saxar ur Widar Anderssons artikel Sverige har lierat sig med utanförskapet i Kvartal häromdagen:
Utanförskapets tillväxtpotential har förstås i grunden orsakats av en oansvarig, snabb och ogenomtänkt massinvandring av människor som är uppväxta och danade i helt andra samhällen än demokratiska, sekulära och statligt förtroendefulla nationer som Sverige. Men det är som det är med invandringen. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Vad som krävs är effektiva och strukturella insatser för att bromsa och stoppa utanförskapets utbredning. Och det är där vi ser en [integrationspolitisk] kollaps.
Välfärdsstaten Sverige har snarare lierat sig med – och underblåst – utanförskapet i stället för att motarbeta det uthålligt. På något annat sätt är det svårt att förstå hur utanförskapet har fått växa till sig i den omfattning som skett. Några exempel ur högen:
Någonstans mellan 100 000 och 240 000 unga människor i Sverige bedöms i olika utredningar leva med hedersförtryck i sin vardag.
Enligt polisens utredningar är ungefär 68 000 personer mer eller mindre aktivt inblandade i gängkriminalitet i Sverige.3 Medelåldern ligger runt 30 år och 5 000–6 000 av de gängkriminella bedöms vara under 18 år.
Enligt Dagens Nyheters granskning av gängkriminalitetens gärningsmän Fakta i frågan – vilka är det som skjuter? så är 85 procent av de misstänkta gärningspersonerna födda utomlands eller har minst en förälder som är det. Som jämförelse är gruppens andel av befolkningen 34 procent.
Under våren 2026 var 53 procent av de arbetslösa som var inskrivna på Arbetsförmedlingen utrikes födda medan andelen utrikes födda i hela befolkningen utgör lite drygt 20 procent.
I mångt och mycket har Sverige säkert tjänat på invandringen, både ekonomiskt (arbetskraft) och t.ex. inom välfärden, där vi alla vet att exempelvis äldrevården inte skulle klara sig en dag utan alla invandrare som jobbar där. Det menar jag (och troligen Widar Andersson också).
Pengarna, plus eller minus, bryr jag mig för övrigt väldigt lite om. Men den tilltagande kriminaliteten i Sverige är ett stort hot. Och ännu värre än skjutningar och sprängningar gängen emellan är den kriminella infiltration av politik, företag, banker, offentlig förvaltning, välfärd m.m. som pågår och tilltar. Den är systemhotande, och gör ett demokratiskt, tolerant, jämlikt samhällsbygge med minimal korruption, likt det som utmärkte Sverige till och med 1970-talet åtminstone, helt omöjligt.
Jag har precis lånat boken Klanerna. Den systemhotande brottsligheten (2023) av Jan Persson och Johannes Wahlström på biblioteket för att lära mig lite mer om det här.
Varför funderar jag så mycket på dessa ohemuliteteter? Det är väl inget trevligt att gå och tänka på sånt…?
Jo, för att jag känner det som ett svek mot farsan och det hans generation byggde upp, att inte göra det…
P.S.1 Varken Widar Andersson eller jag är rasister. D.S.
P.S.2 Min egen amatörmässiga migrationspolitik är enkelt sammanfattad: “Ta inte in nån, släpp inte ut nån.” Dvs. vänta med att ta emot fler invandrare tills vi har tagit hand om vår integrationspolitiska (kanske rentav assimilationspolitiska) skuld. Men visa givetvis inte heller ut nån (utom kriminella förstås). Alla behövs. D.S.2
Liked this post? Follow this blog to get more.