Hela mitt liv har jag och mina nära och kära levat i skydd av USA:s kärnvapenparaply.
Är detta sant? Är det sant att Sverige levde i skydd av Nato, utan att ha varit med, utan att ha betalat sin del? Bara genom att åka snålskjuts? Att vi kunde vara ”neutrala” och leka ”moralisk stormakt” i skydd av Natos missiler? Tala om för alla andra hur de borde uppföra sig för att bli goda föredömen, som vi…
Är det verkligen sant? Låter ju för jävligt.
Men vad hade hänt om inte Nato hade funnits? Vad hade Sovjetunionen gjort då?
Kalla kriget, från andra världskrigets slut till murens fall 1989, var en fredlig period i vår del av världen. Doktrinen MAD, Mutual Assured Destruction, härskade. Stormakterna USA och Sovjetunionen hade kärnvapensprängkraft motsvarande sisådär 1.000 ton trotyl för varenda levande människa. Båda sidorna visste, att de inte skulle hinna ”vinna” ett startat kärnvapenkrig innan den andra sidan hade slagit tillbaka. Resultat: total harmagedon, apokalyps, ragnarök.
Jag, liksom varje vettig människa, hatade kärnvapen och ville ha bort dem från jordens yta. Men kanske, har jag börjat tänka på senare tid, kanske var det den där vetskapen om ömsesidig totalförstörelse som hindrade maktmachoidioterna på båda sidor att använda dem, vilket ledde till en sorts ”fred” under galgen.
Sen blev det kris. Muren föll (fällde faktiskt en glädjetår när jag såg det på nyheterna i teve…). Världsordningen rubbades. Nu skulle det bli bra, trodde vi. Nu hade vi chansen att få lite ordning på världen. Folk skulle få det bättre, fattigdomen bekämpas. ”Den liberala demokratin” skulle självklart segra över hela världen. Historien var slut, kampen mellan ideologierna var över, hävdade Francis Fukuyama i en berömd bok.
Men Fukuyama hade helt fel. Det gick åt helvete i stället.
Ryssland föll samman efter kalla krigets slut, ryssarna plågades svårt under Jeltsins regim. Nymornad idiotkapitalism härjade vilt, vilket blev en förutsättning för Vladimir Putins makttillträde så småningom.
Balkan föll samman med fruktansvärda inbördeskrig som följd.
Hela tiden pågick givetvis globalt den vansinniga kapitalismen, med tesen om ständig exponentiell tillväxt som ledstjärna. Den ledde visserligen till att miljarder människor höjdes ur fattigdom och kunde försöka sig i sinnessjuk takt – men till priset av en enorm miljöförstöring. Det fanns och finns egentligen inte plats för några mer arter än människorna – den i särklass mest invasiva arten av alla – och deras industriellt uppfödda och plågade husdjur. Människorna och husdjuren utgör 96 procent av däggdjurens biomassa på jorden. Blott 4 procent (!) består av vilda djur.
Biologisk mångfald blir till biologisk enfald.
En absolut förutsättning för den kapitalistiska tillväxtexplosionen var tillgången på billig fossil energi: kol, olja och naturgas. Förbränningen av dessa har lett till jordens uppvärmning i en aldrig tidigare skådad hastighet. Goda krafter försöker motverka katastrofen och kämpa för en övergång till förnyelsebara energikällor. Men onda krafter ger fullständigt fan i detta. De vill fortsätta att tjäna mer och mer pengar och accelererar i stället fossilförbränningen. Fortfarande, i (o)nådens år 2026, utgörs 87 procent av den globala energiförbrukningen av fossila bränslen. Siffran har aldrig varit högre än nu…
Och i vår tid har världsordningen rubbats igen. Största orsaken till detta är president Donald Fucking Trump. Med Trump vid makten har allt gott som Amerikas Förenta Stater ändå stod för skrotats. (Det ser man klarare nu. Tidigare var man alltför upptagen med att bekämpa all skit som USA också stod för, för att ens märka icke-skiten, det goda.) Det finns ingen motvikt längre mot diktatorer som Putin och Xi Jinping. Tvärtom, Trump är som dem, han föregår med dåligt exempel.
Den starkastes makt och rätt råder i världen.
Alla tecken pekar på en kraftig reducering av antalet homo sapiens på jorden. Den s.k. ”civilisationen”, så som vi känner den, står inför enorma förändringar, den saken är klar.
Och på vägen mot den partiella katastrofen krigar vi vidare. Ryssland försöker krossa Ukraina, Trump och Israel ger sig på Iran, som ger sig på alla andra. Kärnvapenhotet räcker inte längre som avskräckning. Vi har lärt oss att kriga med alla andra till buds stående medel. Kärnvapnen finns där hela tiden som hot, men används inte – än så länge.
Evolutionen styrs av två balanserande krafter: samarbete och konkurrens. Idag dominerar konkurrensen stort över samarbetsviljan. Det är förödande.
Den största framgångsfaktorn (framgång i bemärkelsen förmering, befolkningstillväxt) för homo sapiens har varit vår förmåga att samarbeta och anpassa oss. Vi konkurrerar visserligen också hela tiden, ”vi mot dom”, men samarbetet har gett oss möjligheten forma samhällen och att anpassa oss till rådande omständigheter ”(the survival of the fittest”, lika med den bäst anpassades överlevnad).
Och de konkurrerande vi mot dom-grupperingarna har hela tiden blivit större och större, vilket är en nödvändighet, men också en stor fara. Från stammar som slogs med varandra, till nationalstater och allianser av stater som för krig mot varandra, stormakter med sina ”intressesfärer” som bekämpar varandra.
Egentligen är det nu helt nödvändigt att hela jordens befolkning i viss mening blir en enda grupp, ett enda vi. Annars kan vi inte klara av att bevara den biologiska mångfalden, bromsa växthuseffekten och miljöförstöringen.
Men frågan är om vi klarar av att forma en allomfattande vi-gruppering utan något ”dom”? För att kunna hålla ihop har vi alltid varit beroende av några att hålla ihop mot, vi mot dom alltså.
Det finns idag inga som helst tecken på att vi skulle kunna bilda en enda vi-grupp med hela jordens befolkning. Tvärtom, det går åt fel håll. Konflikterna blir bara fler och större.
Kanske vi skulle behöva bli attackerade av utomjordingar för att kunna hålla ihop…
Liked this post? Follow this blog to get more.