Skogen, granen och jag 3

”Släpp fram granen bara. Släpp fram granen för HELVETE! som Sixten sa, nån gång på 60-talet. Sixten hade vuxit upp på ett litet torp, som nu låg öde. Lite skog hörde också till. Sixten var bitter på alla giriga idioter till skogsägare som enbart planterade och favoriserade granen, på bekostnad av tall och lövskog. Granen var helt enkelt det trädslag som gav mest i plånboken. Då spelade det ingen roll att den samtidigt förmörkade landskapet, att en tät granplantering var bland det mest ogästvänliga man kunde tänka sig; en monokultur, oduglig till det mesta: svamp- och bärplockning, promenader, fågelliv…

Sixtens torp låg i närheten av ett annat torp, Larsberg, bebott av min gode vän Sven, med familj. Sven och jag hade roligt åt den folkilskne gubben Sixten. Visst, vi höll med om att det var tråkigt med bara gran i skogen, men det fanns ju så mycket annat… Inte kunde det spela så stor roll att granen ”släpptes fram” här och där av ekonomiska skäl.

Sven och jag var uppvuxna med skogen som en naturlig miljö överallt omkring oss. Vi var bokstavligen omslutna av skog på alla sidor. Det kunde man se om man klättrade upp i Södra Hestra kyrktorn, vilket hände inte så sällan; jag hade nyckel, eftersom jag var kantorns orgelelev. Överallt skog, skog, skog, bara små öar av odlad mark här och där. Husen syntes knappt, nedsänkta som de var i barrskogshavet.

Vi kunde inte föreställa oss att något så grundläggande som skogen på allvar skulle kunna förändras. Skogen var vår lekplats; där åkte vi skidor på vintrarna och byggde hyddor på sommaren. Min skolväg i första och andra klass bestod av två kilometer skogsväg/skogsstig. Någon biltrafik förekom inte där, knapp ens några traktorer; bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde ta en paus, lyssna till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag alltsom oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (öppen fråga om det var jag eller tjädern som skrämdes mest). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar, lövskog, träd av olika storlek, inga ensidiga planteringar. Det var en typisk välskött bondeskog; ”skötseln” bestod nog mest i att man lämnade skogen ifred.

Sådan blandskog, skog i egentlig mening, är mycket sällsynt idag. Det som finns är planterade virkesåkrar och kalhyggen.

Skogen är minnets makt och gradvis tillvänjning vid utarmning…
(P. Törnqvist, Upprop i dikesfaunan, 2013)

För lite mer faktakött på de självbiografiska benen, se Mina Texter, Sakprosa.

Liked this post? Follow this blog to get more.