Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Det där är klippt ur Ekelöfs magiska dikt Eufori (i Färjesång 1941). Saken är den, att det är verkligen sista kvällen före en lång, lång resa. Dvs. min resa till Indonesien börjar egentligen först på tisdag, från Arlanda. Men av stress- och ångestskäl har jag beslutat att ta tåget mot Stockholm redan i morgon. Man kan ju inte lita på de där rälsrullarna nuförtiden! Särskilt inte om det nu för en gångs skull är vinter på vintern, som nu. Så jag vågar inte vänta med att åka tills på tisdag, som ursprungligen var planerat.
Inte riktigt så patopoetiska känslor inför avfärden som i dikten ovan direkt. Snarare nånting i den här stilen:
Men det blir säkert bättre bara jag kommer iväg. Får välan se hur det blir med bloggandet framöver; blir nog lite oregeljämt, om man så säger. Men 31 januari ska jag vara hemma igen, om allt går som det ska. Och så är allt som förut – men kanske ändå inte riktigt ändå.
Att resa sätter sig på själen…
Liked this post? Follow this blog to get more.