Den i särklass vanligaste formen av ordbildning i svenska språket är sammansättningar, alltså att vi sätter samman två (eller flera) självständiga ord till ett sammansatt ord; exempel: bok + hylla blir bokhylla.
Som ni kanske har märkt i mina bloggskrivinlägg (sammansatt ord! subst+verb+prep+subst) är jag själv väldigt förtjust i sammansättningar; gärna lite ovanligare sådana. Möjligheterna är närmast oändliga.
Blev barnsligt självcharmerad (!) av min lilla nyskapelse i förra inlägget. Humleröv, är det inte supergulligt, så säg! Ja, och lite småroligt också förstås…
Låt mig vidare ta några exempel från inlägget Varböld, där jag tydligen var i mitt esse sammasättningsvis: eftertankskrank (lägg märke till inrimmet!), varböldshålstickandet, skitstövelhalten, missförståndspotential m.fl.
Sammansättandet av ord bidrar till koncentration i texten (jfr exempelvis prepositionsuttryck som “texten i tidningen” med sammansättningen “tidningstexten”) och möjliggör nybildningar; några exempel ur nyordslistan 2025: drönarmur, finfluerare, handelsbazooka, hjärnröta, hämndtull, etc.
En välkänd fara med sammansättningar är s.k. särskrivningar. Kan ge upphov till missförstånd, ibland roliga sådana. Det är en väldig skillnad på en mörkhårig sjuksköterska och en mörk hårig sjuk sköterska…
Liked this post? Follow this blog to get more.