Om vådan i vaden

Arla uppvaknanden kunna stundom vara av synnerligen obehaglig art:

– Aaaajjjj!!! Kramp i vaden! Snörpvad, typ!
– Vad sa du?
– Kramp i ena vaden! Nej, i andra vaden, menar jag.
– Vad var det det var, sa du?
– Det var kramp i vaden!
– Var det var i vaden?
– Nej, nåt var var det inte.
– Men VAR i vaden var det?
– Vet inte så noga var. Men det var i ena vaden, inte i den andra.
– Men du! Nyss sa du ju det var i den andra! Och nu var det plötsligt i den     ena i stället!
– Tja, nånstans till vänster i höger vad, var det. Var som helst där du inte skulle vilja att det var, där var det. 
– Hur var det då?
– Det var för jävligt! Hoppas det inte varar för länge.
— Vad jobbigt det låter! Men var inte rädd! Vet du vad, jag vet inte vad du tror, men jag slår vad om att det snart går över!

Homonymer

Dialogen ovan leker med homonymer i språket, dvs. ord som låter likadant, men kan vara olika ordklasser och betyda helt olika saker. Framför allt vitsas det med vad och var.

Ordklasser och betydelser

Ordet vad kan vara (utdrag ur SAOL):

1vad relativt pronomen
jag vet inte vad som har hänt; vad som helst kan ha hänt

2vad interrogativt pronomen
vad heter du?

3vad adverb
vad vackert det är i dag!

4vad substantiv ~et; pl. 
vad­ställe; till vada
vädjande till högre rätt
ett enkelt spel om pengar: slå vad; hålla vad
5vad substantiv ~en ~er 
bakre del av under­ben
6vad substantiv ~en ~ar 
rörligt fiske­redskap av nät, not

Ordet var kan vara (utdrag ur SAOL):

1var adverb
var är Eva?; jag vet inte var hon är; var som helst; här och var på o­lika ställen

2var pronomen; n. ~t 
varje: var människa; i var mans mun; var och en, gen. vars och ens, n. vart och ett varje människa; var tredje dag t.ex. mån­dag, tors­dag, sön­dag ...

3var substantiv ~et 
grumlig, gulaktig vätska i inflammerad vävnad

4var substantiv ~et; pl. 
över­drag till kudde

5var substantiv ~en ~ar 
en fisk

6var oböjligt adjektiv
⟨åld.⟩ skygg, vaksam, försiktig
⟨åld.⟩ varse

PLUS var av verbet vara:

vara verb imperativ: varkonjunktiv vore, varit, pres. är konjunktiv vare, imperfekt/preteritum: var 
Anna var duktig; Peter var lärare; Olof var i Stock­holm

Fonotax och andra auditiva urvalsmekanismer

Sen kan man undra över språkets auditiva urvalsmekanismer, dvs. dels över vilka fonemkombinationer språkets fonotax tillåter eller inte tillåter (exempel: ng-ljud i början av ord går inte i svenska, tre konsonantfonem i rad går däremot utmärkt i början av svenska ord, såvida det första fonemet är ’s’, som k skriva t.ex.), dels över varför vissa tillåtna fonemkombinationer är upptagna och använda, medan andra inte är det. Ta fonemkombinationen [v +vokal +d], som är aktuell i den lilla dialogen ovan. Om vi testar svenskans 9 vokalfonem här finner vi följande:

vad
vod*
vud*
våd
ved
vid
vyd*
väd-er
vöd*

5 av 9 vokalfonem används alltså i denna kombination, men de resterande 4 inte. Varför inte? frågar jag mig. Det finns ingenting i svenska fonotaktiska (oskrivna) regler som motsäger eller omöjliggör fonemkombinationerna [vod, vud, vyd, vöd]. Urvalet, det som faktiskt används, tycks vara helt slumpmässigt. Fritt fram alltså för bildandet av nya ord, vid behov! 

Behövs det kanske ett nytt verb:
Det är underbart att vuda  en stund på morgonen!
Eller ett nytt substantiv:
Jag skulle vilja ha ett kilo färskt vyd, tack!
Ett adjektiv kanske:
Hon är alltid så vodsam, det är därför jag älskar henne.
Eller ett adverb:
Rent vödmässigt går det bra, men i praktiken är det omöjligt.

Liked this post? Follow this blog to get more. 

2 reaktioner till “Om vådan i vaden”

  1. Tack för detta lärorika epos. Men man måste ju alltid invända något och då ska jag visa på ett svenskt ord som börjar på ng. Knä. Men det börjar ju inte på ng? Jo, på riktigt rejäl marbo-dialekt. Jag skulle skriva det ungefär så här:ngjä. Uttala det om du kan. Ä ska vara i näsan också! Det är i princip samma uttal som i det italienska gnocchi, om du är bekant med det.
    Man kan förstås invända att marbodialekt inte är svenska. ?

  2. Intressant! Kan nog tänka mig att det finns fler exempel på avvikelser i förhållande till standardsvensk fonotax inom svenska dialekter. Men jag tror det är ovanligt. Det är dock inget jag vet mycket om. Observera att det alltså då gäller undantag från de oskrivna regler och bruk enligt vilka vissa fonemkombinationer är ok, andra inte. Alla svenskar är absolut bombsäkra på dessa fonotaktiska villkor för vårt språk – men samtidigt totalt omedvetna om dem. Vi talar förstås inte här om dialektala specialuttal av olika fonem, och inte heller om variationer i prosodin, alltså hur satsmelodin låter, var betoningarna sitter, osv. Sådana avvikelser är ju det som skapar och utmärker dialekterna.

Kommentarer är stängda.