När jag gick i folkskolans 5:e klass fick vi en ny klasskamrat. Han hette Blomqvist i efternamn (har glömt förnamnet) och kom från Jönköping. Till på köpet var han en ”fosterpojk”, dvs. han var familjehemsplacerad, förmodligen pga problematiska hemförhållanden i sin egen familj. Kanske var han något år äldre än oss andra i klassen, han var i alla händelser mäkta mycket starkare och hästlängder tuffare. Blomman, som han kallades, terroriserade oss mesiga Broarydspojkar. Vi snackade om att gå ihop och ge honom kollektivstryk, men fegade ur när det kom till kritan. Blomman la ner oss en och en i gruset och rullade våra obefintliga bicepsmuskler med sina knän. Minns det än med viss fasa.
Blomman pratade på ett annat sätt än vi också; han snackade Jönköpingsdialekt. Fast det hajade ju inte vi. (Vi visste inte ens att vi själva pratade småländska.) Ett ord han använde som vi aldrig hade hört var stesig. Det var (och är) jönköpingska för en arrogant typ, som stajlar och spelar Allan.
(”Hajade” var för övrigt ett ord som vår nye lärare i femman, Per-Erik Ehrenmalm, använde en gång. Han blev väldigt förvånad när alla i klassen såg ut som levande frågetecken. Vi hade aldrig hört ordet förut; vi var något ”provinsiella” (=inskränkta lantisar), för att uttrycka det lite fint och försiktigt.)
Emellertid, av någon anledning gillade vi stesig, och tog upp ordet det i vår krets. Men med vår alldeles egen missuppfattade betydelse. Vi använde ordet i starkt nedsättande bemärkelse med den ungefärliga innebörden ”överdrivet käck”. Och överdriven käckhet var något av det värsta vi visste. Man kunde inte vara glad och käck och samtidigt tuff. Helt omöjligt.
Vi var också i starkt behov av ett uttryck, helst ett enda ord, som sammanfattade allt dylikt löjligt, superkäckt, trevligt och glatt beteende. Vadan detta behov? Jo, vår lärare i femman och sexan, ovannämnde Per-Erik Ehrenmalm, personifierade i hög grad ett flertal av dessa överkäcka beteenden som vi föraktade så starkt; några exempel: 1) han fick små röda rosor på kinderna när han var arg 2) han höll armarna uppåt med händerna avslappat hängande nedåt när han sprang 3) han var frireligiös 4) han blev allvarligt upprörd om någon kom i närheten av att bruka en svordom, etc. etc. Ja han fick till och med så småningom epitetet stesens urfader.
När jag säger vi här menar jag framför allt den inre kretsen, kärntruppen, de verkligt tuffa grabbarna: Åke B, Sven H och jag. Vi utvecklade en jargong; ett gruppspecifikt sätt att uttrycka oss. Inte så mycket i femman och sexan kanske, men mer och mer i realskolan, som kom sen, och ända upp i gymnasiet. Att andra inte fattade meningen med vad vi sa, var precis det som var meningen. En stor del av vårt speciella gruppspråk bestod av härmningar, inte minst av lärare. Sven var bra på att imitera, och vi andra tog efter så gott vi kunde.
Att vara på sin vakt mot stesigheter, att uppmärksamma överdrivet käcka och glada personer och bekämpa deras beteende, var viktigt. Vi utvecklade till och med en fysisk avstesningsrörelse. När vi t.ex. såg någon (käck dagisfröken?) klappa takten under förtjusta utrop, så att händerna liksom rörde sig uppåt i luften efter klappen, då knöt vi händerna spänt nära kroppen och utförde en imaginär slagserie, med spänd hållning och spänt ansiktsuttryck. Genom att utföra antistesrörelsen kunde man befria sig från det otäckt löjliga stesiga beteende man nyss bevittnat, och som fått det att knottra sig i skinnet.
Märkligt är att konstatera, att denna antistesighetsideologi har stått sig och hängt med så länge. Sven är borta nu, men Åke B (75 årsringar, liksom jag) vet precis vad det handlar om. Det är förmodligen bara han och jag i världen som är införstådda med att använda ordet stesig i ovannämnda betydelse. Slangsnackarna i Jönköping, varifrån som sagt ordet i betydelsen ”mallig, stöddig” kommer och kanske fortfarande används, skulle inte begripa ett dyft. Jag hade förresten nästan glömt den “riktiga” betydelsen, när en god vän påminde mig om saken för några år sen. Hon förstod inte min användning av stesig, eftersom hon kände till vad det betydde i Jönköping. Hade sen tillfälle att testa om stes-begreppet var bekant för Olle (som kom från Smålands Jerusalem, och som var min reskamrat på Madagaskar i november förra året). Och jodå, han kände till den arrogantiska innebörden av ordet, men hade naturligtvis inte en susning om min och mina kumpaners privata, självsvåldiga tolkning av detsamma.
Men Åke och jag ger högaktningsfullt fan i vad Jönköpingsborna eller nån annan säger om det här. Vår livslånga antisteshållning är en del av vår gemensamma referensram, en del av vårt vi mot dom; den utesluter alla ovetande, icke insatta.
Och på den vägen är det, som det heter. Jag är fortfarande mycket skeptisk till överdrivet käckt trevlighetsbeteende. Jag använder ibland adjektivet stesig i min betydelse på bloggen, mest för att förbrylla och reta läsarna lite grand. Och min epost-adress sen många år lyder: antistes50@gmail.com…
Liked this post? Follow this blog to get more.