… välj då det här:
Kristina Lugn framför fyra sagolika samtidsdikter under rubriken “Dönära” (1989)
Superbra! Jag lovar. Och jag är inte ironisk, absolut inte. Lärde mig att tycka om Kristina Lugn en sommarvecka på 1980-talet nån gång. Min gode vän Georg F och jag la nytt tak på vår sommarstuga söder om Falkenberg.
När vi inte jobbade med detta, sprang vi en runda varje dag, tog ett dopp och drack vin efter behag.
Under tiden vi jobbade snackade vi skit och oskit, samt lyssnade vi på radio. Vi hörde bland annat Kristina Lugns sommarprogram. Det var så jäkla bra… Har glömt vad det handlade om förstås, minns bara att vi tyckte det var så bra. Innan denna lyssningsupplevelse hade jag, som så många andra, tyckt att Kristina L var skitjobbig; släpig i talet och allmänt irriterande. Nu insåg jag (och jag tror Georg F också) att hon var ett geni – både ytterligt tänkvärd och ironiskt rolig på samma gång.
Den där kombinerade arbets- och fritidsveckan minns jag med glädje som en av de bästa veckorna i mitt liv…
Hittills alltså.
Liked this post? Follow this blog to get more.