Bland allt det viktiga som går förlorat vid överdriven digitaliserad smartphånig uppkoppling är andlighet i vid mening. Det hävdar Jonathan Haidt i sin bok Den ängsliga generationen (2024). Och jag håller med. Andlighet likställs här ungefär med att höja sig över det vardagliga. Haidt listar sex vägar till det andliga:
gemensam helighet
förkroppsliganden
stillhet, tystnad och fokus
att transcendera jaget
ilskna långsamt, be om förlåtelse fort
hitta vördnad i naturen
Funderar på hur jag själv förhåller mig till dessa faktorer…
Gemensam helighet är jag dålig på. Går numera sällan på fotbollsmatcher, konserter osv där dylikt ofta utspelar sig. När jag väl är där nån gång, kan nog den gemensamma heligheten i någon mån infinna sig, i och för sig. Men så långt som till kollektiv eufori, som Haidt kallar det… Nja, sällsynt. Är trots allt i mångt och mycket en ensam-ugglare.
Förkroppsliganden? Tyvärr inte mycket sådant i mitt liv i dessa de yttersta av tider. Ritualiserad rörelse ingår, skriver Haidt. Ja, dans t.ex. håller jag högt – teoretiskt sett. Minns att jag påverkades djupt av filmen Zorba med Anthony Quinn en gång för länge sen. Tänkte att från om med nu skulle jag dansa mig igenom livet. Men det blev inte mycket med det. Varför dansar jag inte mer? Kunde ju utföras helt på egen hand om så är. I köket för fan, när man hör nån favoritlåt. Kruxet är att ge dansen lite helighetsstatus utan att känna sig löjlig…
Stillhet, tystnad och fokus är mig inte främmande på något sätt. Tvärtom, jag skulle vilja kalla mig bra på sånt. Går ju, promenerar, i stort sett upp mot två timmar varje dag. Inte sällan gör jag inget annat än går; har inget prat och ingen musik i öronen. Jag funderar. Ibland är det så stilla och tyst här hemma att man kan höra klockan ticka. Stillheten och tystnaden finns där, absolut. Fokus då? Tja, det varierar så klart. Men filosofen Blaise Pascal har sagt så här: Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugna och ro ensamma i ett rum. Det kan jag. Synd med andra ord att inte fler är som jag.
Transcendera jaget. Här måste jag framhålla min special: att fotostrosa. Då strosar jag omkring nånstans med kameran i näven, hela tiden på jakt efter motiv som passar den just dem lins som för tillfället sitter på kameran (vidvinkel, normal, tele eller makro). Letar efter sätt att foto-grafera, att ljus-skriva med andra ord. När jag sysslar med detta glömmer jag tid och rum. Existerar enbart i nuet, i ett tillstånd av flow, som en del kallar det. Jag transcenderar, dvs. överskrider, jagets gränser; jag glömmer rentav att jaget finns. I lyckliga fall kan jag uppnå samma tillstånd när jag skriver, lyssnar på eller utövar musik, läser något som verkligen engagerar, osv. God konst som berör mig innebär per automatik också andlighet.
När det gäller ilskna långsamt, be om förlåtelse fort är jag nog rätt dålig. Förstår heller inte riktigt vad detta har med andlighet att göra. (Kan inte återkolla i boken heller; hade den som e-bok, och pga stora utgifter lånar Knallebiblioteken bara ut e-böcker i mycket begränsad omfattning fram till årsskiftet. Fan också…) Minns i och för sig att jag var väldigt snabb med att be om förlåtelse när morsan var arg på mig och tog fram mattpiskan och bankade den några gånger i kökssoffan… Men det var mycket längesen. Och tyvärr är det också så, att jag verkligen kan bli blixtförbannad ibland, en tendens som snarast har tilltagit med åldern. Men återigen: Vad har detta med andlighet att göra?
Hitta vördnad i naturen har jag däremot alltid varit fena på. Det började med bergen. Farsan tog med oss på bilsemester till Norge flera gånger, och jag var helt (be)tagen av de norska bergen redan vid späd ålder. Fortsatte med att jag for till Österrike ett antal somrar i rad när jag var ung, och vandrade i bergen där. Det kom sig av att min svåger kom från Kufstein i österrikiska Tyrolen. Jag ville prompt upp på alla bestig- och obestigbara toppar. Kunde stå där på toppen, blicka ut över djupen under mig och uppleva en känsla av rymd… Svårt att sätta ord på dylikt, men kalla det gärna vördnad, ett slags djup inre harmoni. Liknande upplevelser har jag sedemera haft i skogen, på slätten, på havet m.m.; i den s.k. naturnaturen helt enkelt. Svårare att uppnå i kulturnaturen, alltså i staden, där störningarna och distraktionerna äro många.
* **
Sammanfattningsvis inte så illa pinkat av en supermaterialist ändå…
Liked this post? Follow this blog to get more.