När jag pratade med min yngste son nyligen inträffade något skojigt. Ja, det var så roligt jag måste skratta. Och detta berodde nu inte på att det kom någon trekantig gubbe in, eller dylikt. Nej, så här var det:
Min son berättade att toaletten i den nya (om än något begagnade) lägenhet i vilken sagde son nyss flyttat in gjorde ett lagårdsliknande intryck. Vilket uttryck som låg bakom detta intryck har jag nu glömt.
Men omnämnandet av ladugården fick mig att associera till ett avsnitt i boken Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Hon beskriver där Jaana Kippus, huvudperson och jag-berättare i boken, synnerligen dysfunktionellal barn- och ungdom. Jaana och hennes tvillingbror Bror utsattes för ständig misshandel, såväl mental som fysisk, liksom även sexuella trakasserier av sin avgrundsdjävulusiske far.
I det avsnitt jag kom att tänka på, och som jag relaterade för min son, befinner sig fadern (gravt bakfull) och de två barnen i just ladugården. De sköter om och tar hand om djuren. Därvid uppstår en våldsam dispyt mellan broder Bror och fadern. Bror djärvs för en gång skull säga emot och sätta sig upp mot den obarmhärtige faderns vilja. Denne avvärjer skrattande sonens attacker och slänger sedan ner honom på gödselstacken. Bror landar mjukt, men näst intill drunknar i ångande färsk koskit.
När detta är avklarat beger sig den nu inspirerat uppiggade fadern på jakt efter sin dotter Jaana. Han fångar henne och börjar slita av henne kläderna i akt och mening att ännu en gång förgripa sig sexuellt på den stackars flickan. Han är just i färd med att fullfölja sina avsikter när Jaana ser brodern smyga sig på fadern bakifrån med en spade i högsta hugg i händerna.
Brodern klyver med ett kraftfullt hugg faderns huvud i två delar.
De båda syskonen är båda mycket nöjda med detta lyckliga slut på dramat.
Kommen så här långt i mitt återgivande av den Smirnoffska romanepisoden faller det mig plötsligt in att jämföra romanens handling med mitt eget liv och säger till sonen: ”Ja, tänk ändå så kan det gå. Jag får väl ändå vara glad att varken du eller din bror eller syster har fått för er att klyva min skalle med en spade. Man får vara glad för det lilla! Okluvet är bäst!”
Denna tolkning av historien förefaller mig plötsligt av någon anledning otroligt, oemotståndligt, makabert komisk, och jag brister som sagt ut i det det mest okontrollerat hjärtliga gapfniss jag utbrustit i på mycket länge.
Hädanefter kommer jag så ofta tillfälle ges ta tillfället i akt och avsluta allehanda diskussioner och situationer med det världsvisa men outgrundliga:
”Ja ja, okluvet är bäst!”
Jag gläds på förhand åt de fågelholkiga reaktioner som tvivelsutan blir följden av denna min kryptik…
P.S. Jag inser att detta är en synnerligen osmakligt makaber historia, som jag kanske är ensam om att finna rolig. Jag försvarar mig med att Karin Smirnoffs skildring är så övermåttan fruktansvärd att min fasa slår över i skratt; det är så hemskt så det blir uppgivet roligt. En försvarsreaktion förmodligen. Att sedan vara tacksam för att ens barn inte klyver skallen på en med en spade… Det är gränsöverskridande och absurt komiskt, enligt min ringa mening. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.