När jag stack ut nosen på min inglasade balkong i förmiddags
satt det en novemberfluga där.
Vi blev båda glada att se varann.
Hade de anatomiska förutsättningarna varit annorlunda
hade vi förmodligen gjort en high five.
Som det nu var, fick vi nöja oss med att för ett ögonblick
drömma oss tillbaka till den gamla goda tiden,
då det fanns massor med flugor, inte bara enstaka,
och då det inte fanns så fruktansvärt många
giftspridande invasiva människor överallt.
Det var en fin men lite vemodig stund.
Se där, en liten dikt i Stig Johanssons anda (se Vinst och förlust, Nyss tänkte jag på Florida bar i Rio de Janeiro, En märkvärdigt befriande dag, Några fåglar syntes inte till men tanken hoppade kråka). Tycker ni att ni känner igen den? Javisst, det stämmer, den fanns att läsa här på bloggen redan 2 november 2020. Den publiceras nu igen helt i enlighet med Friedrich Nietzsches teorier om die ewige Wiederkunft (den eviga återkomsten).
Ok, reprisen skulle möjligen också kunna bero på att jag inte kom på något nytt att skriva idag…
Liked this post? Follow this blog to get more.