Nu går solen knappast upp, antyder bara blygt sitt sken. Gryningstimme blir skymningsbård varken tidig eller sen. I insjöns mittpådagenvatten ruvar redan nattens mörker. Långt innan dag blivit kväll speglas bleka stjärnor på novemberhimmelsk akvarell. November dag blir aldrig av, liknar mest en halvskum natt. Steglöst grånar dess vaga ljus, mörknar åter, tynar andematt.
Kommentar
Det är mycket nu… mycket november. Det märks även här i bloggen, märker jag. Ja, november symboliserar verkligen gråsvart mörker för mig. Det är den värsta månaden på året, ljusmässigt sett. Förr kunde man ju trots allt hoppas på en del snö som lyste upp det hela, i den annars ännu soltimmefattigare december. Dessutom brukar ju julen infalla i december, vilket kan fungera uppmuntrande. Januari och februari är visserligen kalla och eländiga, men det går ändå åt rätt håll då; det blir ljusare och ljusare.
Men november… nä, inte många försonande drag där inte. Å andra sidan kan man bli väldigt nöjd om man trots allt lyckas använda en novemberdag på bästa sätt. Minns en gång när farsan och jag eldade ris en hel lång (fast kort), oavbrutet regnig novemberdag. Vi pratade och umgicks samtidigt som vi jobbade, märkte inte att vi blev blöta. Ja, man kunde ju hela tiden värma sig vid risbrasan vid behov, för den delen. Hög mysfaktor där.
Motsatsen till november är juni; ljus ljus ljus, övermåttan ljus. Kom att tänka på Harry Martinsons dikt Juninatten häromdagen, som ett tvärtom-exempel, typ. Den går så här:
Juninatten Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen. Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor. Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.
Jag har alltid velat skriva en pendang (=motstycke, motsvarighet, make, parallell, spegelbild, tvillingstycke) till den dikten. Och det har jag gjort nu, som synes. Novemberdagen ovan tar sig förvisso vissa friheter, men följer i stort sett upplägget i Martinsons text – fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Resultatet blev väl inte så övermåttan tokigt ändå, om jag får uttrycka min ringa mening.
Liked this post? Follow this blog to get more.