Min Blogg

Ja, nån hjärndöd antivaxxare till exempel, som lämnat verkligheten och gått in i sin egen konspiritistiska drömvärld. Då är ni i behov av mustiga, starkverkande skällsord, invektiv; en undergrupp inom ordklassen interjektioner (vilken vi inom kort kommer att presentera utförligt). Håll till godo:

din maskätna paddtorsk!
din sillskalle!
fårskalle!
din getabock!
fähund!
din gamle ruskprick!
slöfock!
sölkorv!
degskalle!
sirapshjärna!
tjockskalle!
fåntratt!
klantskalle!
knäppskalle!
klåpare!
puttefnasker!
din gamle grymtoxe!
barbar!
pajas!
fjant!
huggormars avföda!
sprätthök!
din mesfink!
pissapa!

Jag hade nyligen glädjen att få närvara vid ett mycket fint kalas, där medelåldern på gästerna var tillfredsställande hög. Därvid fick jag mig till livs några användbara tips om platsbesparande förkortningar för mogen ungdom, vid sms:ande, twittrande, facebookande, instagrammande etc, för den händelse man tröttnat på att använda engelska sådana, typ OMG (oh my god), WTF (what the fuck), LMHO (laughing my head off). Vad sägs om följande:

DPT (dra på trissor!)
HJ (herre jistanes!)
KIK (kors i krösamoset!)
KSK (klart som korvspad!)
ÖMDK (över min döda kropp!)
NÄDKFS (nu är det kokta fläsket stekt!)

Notera att dessa uttryck samtliga fungerar som interjektioner (bl a utropsord och -uttryck som hjälper språkbrukaren att direkt förmedla sina känslor). Eftersom vi (pluralis majestatis) planerar att inom kort påbörja en ytterligt underhållande serie om svenska ordklasser å dessa sidor, och all den stund vi tänkte börja med den kanske roligaste ordklassen av dem alla, just interjektioner nämligen, så KSK, ovanstående får fungera som en läcker aptitretare inför vad som komma skall.

Mödosamt
masar sig det ”nya året” iväg
kryper sig i rörelse
tvingar sig som med stor tvekan
in bland årets segastes månads
januaris förstas timmars
långa nätters och
korta dagars…

Vad då nytt förresten?
Jag har varit med om det här
sjuttioen gånger förut
Året är kanske nytt
åtminstone uttryckt i siffror
men själv är jag gammal
oresonligt gammal

Kanske är ändå kontrasten
mellan unga året
och gamla mig
av intresse?
Ur detta motsatsspel
detta mellanspel
skulle det kanske eventuellt möjligen
kunna komma ut nåt?

Fan tro’t

Vi fortsätter vår serie med långa, jobbiga januari-texter, så ni har nåt att göra i väntan på våren.

Min far tyckte mycket om poesi. Han läste dikter, inte bara tyst, utan högt för sig själv – och någon gång för andra. Han kunde många dikter utantill. En av hans favoriter vad den långa (11 strofer), berättande dikten Gillet på vinden av Dan Andersson. Jag beundrade farsans förmåga att lära utantill, och försökte ta efter honom. Men alltid fattades det några ord eller rader för mig när jag försökte deklamera Gillet. Först till fars begravning (och då var det ju så dags…) hade jag gett mig fan på att lära mig hela dikten perfekt. Och det gick bra, även om halsen var tjock och ögonen fulla av tårar.

Men långt innan dess hade jag doktorerat på en avhandling (1999; pappa gick bort 2014), som till hälften handlade om den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius lyrik. Av outgrundlig anledning (kanske för att namnen Jonatan Jonsson och Elmer Diktonius har samma femstaviga stavelsemönster – om man läser …ius som en stavelse) föll det mig då in att författa en travesterande pendang till Gillet på vinden. Det blev Gillet på torpet (jag bodde på den tiden i ett hus i skogen med namnet Simmetorp). Den handlar om ett magiskt möte mellan Elmer D och mig, precis som Dan A:s dikt handlar om ett möte mellan vålnaden Jonatan Jonsson och diktjaget.

Jag inbillar mig inte att ni är särskilt intresserade av allt detta, kära läsare. Men jag vill ändå publicera de bägge dikterna sida vid sida här på bloggen, för att illustrera det faktum, att det alltid är otroligt mycket lättare att skapa något om man har något att utgå ifrån, än om man måste hitta på allting själv. (Min text till känd melodi, Rövarvisan som blev Festarvisan (se tidigare inlägg), är ett annat relevant exempel på denna tes.)

Först ett par bilder på de aktuella författarna (hur jag ser ut vet ni väl redan): Dan Andersson och Elmer Diktonius. De har föga eller intet gemensamt, mer än att båda var poeter. Dan Andersson skrev traditionell, bunden, rimmad vers, medan Elmer D till största delen formulerade sig på fri, orimmad vers. Dan A dog tragiskt i unga år (1920, 32 år gammal), cyanväteförgiftad på ett hotell i Stockholm. Elmer D blev 65, dog 1961, då sen minst tio år gravt alzheimrig. Så här såg de ut:

• 

• 

Och här följer de två dikterna, Dan A:s och min egen (har varit tvungen att dela på raderna, normalt en dödssynd när det gäller vers, för att kunna ställa de två versionerna bredvid varandra). Glöm inte att klicka på pilen ner i vänstra hörnet, för att växla sida och kunna se alla elva stroferna.

gillet-på-vinden-torpet

Likheterna är stora naturligtvis. Men lägg märke till skillnaderna! De säger en del om en hel del… Men om vad får ni lista ut själva.

Enligt min mening bör man alltid, om möjligt, ta en dikt i sin mun; smaka på orden. Eller åtminstone lyssna på orden, om man inte vill läsa själv. Därför bifogar jag två uppläsningar här; Jarl Kulle läser Gillet på vinden, Jörgen Larsson läser Gillet på torpet:

Let me tell you my religion, Professor. I believe a man and a woman can be holy together. Do you believe that?”

Tomas Sanchez: Day of the Bees

But in a solitary life, there are rare moments when another soul dips near yours, as stars once a year brush the earth. Such a constellation was he to me.

Madeline Miller: Circe

Jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Bruno K. Öijer: Och natten viskade Annabel Lee

Ibland mindes hon ett rum vid havet och månen och honom, och den gröna visare på väckarklockan som flöt omkring i mörkret och ljudet av brytande vågar, och en känsla som inte liknade någonting som hon tidigare hade känt eller någonsin skulle få uppleva igen.

Richard Flanagan: Den smala vägen mot norr

Love came late; but it did come. It takes so long even to know what it means. To have known her was the greatest honour of my life: to have loved her the only truly good thing I have ever done.

Joseph O’Connor: Star of the Sea

Avslutningsvis måste jag konstatera att jag numera förstår mindre än någonsin. Inte förrän nu har jag förstått hur fullständigt obegripligt allting egentligen är.

Barbro Lindgren: Även en ihålig nöt vill bli knäckt

• 

• 

• 

•