Min Blogg

Tillbaka till huvudhögkvarteret

Efter 24 dagars Ecuador-resa är Eder bloggredaktör tillbaka i huvudhögkvarteret. Det känns bra. Efter en natts god sömn, en likaledes god och rejäl middagslur, är tröttheten, åtminstone den fysiska, som bortblåst. Jag tror inte jag kan ackumulera trötthet, utan får jag bara sova till det ordentligt är krôppastôllen i stort sett i ordning igen, hur utmattad den än tidigare varit.

Det är annorlunda vad det mentala anbelangar (“den mentala biten”). Där kan en tillfredsställande, aningen skönt utmattande fylla kännas av, bestående av ältandet och bearbetandet av mångfaldiga stora upplevelser.

Men, som sagt, tillbaka i huvudhögkvarteret återstår nu det mysputtriga efterarbetet, som bl.a. innefattar att bearbeta drygt 4.000 bilder från resan (så många som möjligt rensas ut, de bästa görs ännu bättre).

Det kvarter, som alltså härbärgerar även mitt huvud (förutom andra delar av kroppen) ligger högt (3:e våningen, med utsikt över staden) (därav benämningen huvudhögkvarter), och är specialdesignat för att uträtta storverk:

Delar av dessa storverk kommer med säkerhet Eder till del så småningom, kära bloggläsare.

Glädjoms!

Mellanlandat

På Schiphol i Amsterdam nu, efter 11 timmars flygtid från Guayaquil till Amsterdam. Klockan är 06.20 i Ecuador, här är den 14.20. Det frestar på, både själva flygresan och tidsomställningen. Har väl sovit nån halvtimme i natt, halvsovit ett par timmar till. Men det gick ändå ganska bra, den här gången. Fick korn på en bra holländsk film (flyger med KLM) med engelsk textning; då slipper jag försöka höra vad de säger i jetbruset. Kallt som fan var det i början (dubbla jackor, huva på), men blev bättre sen. Dessutom satt jag vid gången, och hade sån tur så det var två lediga platser till höger om mig.

Men det är osäkert om det blir någon mer sån här långflygning för min del. Det är ett inhumant sätt att resa.

Annars har denna resa till Ecuador varit utomordentligt givande: omväxlande, händelsediger och välarrangerad. Vi har varit i Amazonas, i de andinska höglandet och vid kusten; välfördelat ungefär en vecka per natur- och klimatzon. Och vi har haft mycket fin guidning; hela 12 lokala guider, plus Jan Smedmyr, huvudguide med oss hela tiden utom i Amazonas och Bella Vista Rainforest. Jag är glad att jag fått vara med om detta.

Några tusen bilder har det blivit också. Ska bli roligt att bearbeta dem under de närmaste veckorna. Resultatet lär delvis bli synligt på denna blogg förstås.

n-ordet

N-ordet får man ju inte använda. Annars är det onekligen inte utan att detta far in i skallen nånstans ifrån, när man ser resultatet av gyttjemassagen. Det är vår ledare, herr Olsson från Kinna, som poserar. Det krävdes pro primo soltork av gyttjan, pro secundo bad i gyttjevattendamm med olja på ytan för att lösa upp skiten, samt pro tertio en icke försumbar tidsperiod i duschen för att bli kvitt munderingen (alt. huderingen?).

post massagen

P.S. I morgon kväll, 4 feb, ämnas hemresan från Ecuador till Sverige på börjas. D.S.

Gyttjemassage

Ja, det kan väl vara en lämplig avslutning på denna fantastiskt upplevelsedigra och omväxlande resa. Vi befinner oss vid San Vicente Thermal Pools, några mil från Guayaquil, varifrån hemfärden startar i morgon kväll. Vulkaniska källor att bada i, plus gyttjemassage för den som så önskar, i en mycket bedagad anläggning; ingen har gjort ett dyft för att underhålla den sen den byggdes för 40 år sen (ser ut som 80, eller som om nån gjorde ett misslyckat försök att riva den för 20 år sen). Påminner om en Roy Andersson-film. Massagerummen påminner om fylleceller, säger min rumskompis, med en galoninklädd säng mitt i en betongskrubb. Efter gyttjemassagen skall man bada i en gyttjepöl med olja på ytan, för att lösa upp gyttjan på kroppen. Annars är det ytterligt svårt att bli ren igen, sägs det. Fan vet hur detta skall sluta…

Det lackar…

… inte mot jul precis, men mot resans slut. Idag har vi bl a hälsat på en svenska, Catarina, som bor här i Ayangue på västkusten sen tio år. Gift med en ecuadorian. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn i Sverige. Bor i en fantastisk skapa-det-själv-villa, med prunkande trädgård och allt. Fin konstnär, enligt min mening. Titta bara:

Och här är konstnärinnan själv i sin trädgård:

Finns jag, om jag inte…

Finns jag om jag inte bloggar? Eller om jag inte lägger ut tjatiga existensbekräftelser på Facebook? Frågan känns angelägen efter ett par dar utan wifi här i Ecuador. Vi har fortsatt resandet, är nu nere vid Stilla Havskusten. Här är varmt som tusan. Man kan knappt tro på frys- och kylrysningarna man upplevde uppe i Anderna för bara några dagar sen. Och ni, ni har inte hört av mig på ett tag. Kan ni tro på vad jag berättar utan bevis? Gärna bildbevis förstås.

För nördiga fotografer, likt flertalet i den här gruppen gäller för övrigt: det jag inte tagit en snygg bild på vete fan om jag har varit med om…

Men ja, på bara några timmar for vi ner från Cajas Nationalpark, på nästan 4.000 m, till havets nivå. Startade ovanför molnen, genomfor dem och landade i Playas vid Pacifiska Oceanen. Dan därefter gjorde vi en båttur och fotograferade fregattfåglar och pelikaner i massor. Nästa dag en ännu längre båttur ut till Isla de la Plata, s.k. fattigmansgalapagos. Där var det exempelvis blåfotade sulor som gällde. Idag har det varit ännu fler programpunkter; ingen rast ingen ro, bara gno bara gno… Men nu sitter jag och lyssnar fridfullt på oceanen när jag skriver det här.

P.S. Försökte lägga ut bilder som stödjer min berättelse, men det lyckades inte pga för dålig nätuppkoppling. Det skulle kunna vara lögn alltihop… D.S.

Är det bara jag?

Ligger i min bekväma hotellsäng i Cuenca, Ecuador. Mår gott. Andas lugnt. Men så, med ett antal andetags intervall räcker liksom inte syret till, utan jag måste (lugnt) dra ett eller två djupare andetag för att “få luft”. Sen är allt lugnt igen några andetag, innan proceduren upprepas, “med ett gökurs regelbundenhet”, som Palme sa en gång.

Jag vet att det jag beskrivit ovan har med höjden över havet att göra. Det inträffar aldrig på lägre nivå än cirka 2.000 meter (Cuenca ligger på 2.500m). Det inträffar också bara just när jag ska somna, inte annars. Och det stör insomningsprocessen. Vilket naturligtvis stör mig väldigt mycket! Jag kan inte sova när jag behöver sova.

Fick nyligen reda på att man normalt försöker hålla syrenivån i passagerarflygplan på motsvarande ungefär 2.500 m nivå. Detta förklarar hur jag kunde sitta i 10 timmar i ett plan från Johannesburg i Sydafrika till Amsterdam för ett par månader sen, utan att kunna sova en minut, pga detta mitt speciella problem.

Är det ingen annan än jag som känner igen det här?

Undrande änglar

P.S. Idag ska vi fortsätta vår resa, först upp till en nationalpark på 4.000 m höjd, vandra och skåda fågel där ett par timmar. Sen ska vi köra ända ner till värmen vid kusten på havsnivå. D.S.

Höjdrekord

En svensk bloggare uppges i förrgår (26 jan) ha slagit nytt personligt höjdrekord. Han ska ha iakttagits 4.880 meter över havets nivå, gravt flåsande, knappt kontaktbar men ändå lycklig, dels över att “ha klarat av’et”, dels över att ha siktat, och med sin alldeles för tunga kamera ha fotograferat, ett exemplar av bergets egen lilla kolibri: La Estrella de Chimborazo.