Min Blogg

Hög höjd

Resan till Ecuador ställer verkligen höghöjdsproblemet på sin spets. Jag vet sen tidigare att jag tål hög höjd dåligt, sämre än flesta. Vi började vår resa i Amazonas, på cirka 200 m, och avslutar den vid kusten på havsnivå. Men dessemellan reser vi runt i Anderna-delen av Ecuador, och befinner oss då ofta på så där 3.000 m i genomsnitt.

Detta gör att jag sover dåligt på nätterna, därför att jag får andnöd med jämna mellanrum och måste dra 2-3 djupa andetag. Detta stör insomningsprocessen. Sen har jag förstås superdålig ork; minsta motlut eller ansträngning, så låter jag som en blåsbälg. Lätt huvudvärk och illamående är också vanliga symptom.

Så småningom ska man acklimatisera sig, sägs det. Kanske det. I natt, på ett hotell i staden Ambato, var höjden futtiga 2.600 m. Och mycket riktigt, bästa natten på länge: sov nästan sju timmar (med smärre avbrott). Ingen andnöd.

Igår däremot, uppe vid vulkankratern Quilotoa på 3.900 m höjd var problemen extrema. När jag steg ur bussen kändes benen till en början som spagetti. Orkade absolut ingenting. Att huka sig ner, ta upp något från marken exempelvis, orsakade enormt flåsande andnöd. Sakta, sakta rör man sig framåt, som en hjärtsjuk zombie…

Med uppbjudande av alla krafter lyckas jag ändå ströva runt lite grand längs kraterkanten och ta några bilder. Sjön, som skiftar färg med ljuset, blickar mot mig 300 m längre ner. En iskall vind blåser musten ur mig (det är kallt här vid ekvatorn…). Tar en kopp coca-te tillsammans med resekamraterna. Vilar.

I morgon ska vi upp på Chimborazo, 6.263 m.ö.h. Bussen tar oss till 4.800 m. Sen har de som så önskar möjlighet att gå upp till 5.100. Så önskar inte jag, det kan jag försäkra…

Andinska strövtåg

Vi fortsätter våra strövtåg i Anderna. Med hjälp av en lokal guide kommer vi närmare naturen och människorna. Programmet är ganska späckat. Idag var vi uppe och ute redan klockan sex, för att få fina fotomöjligheter i soluppgången, som ju sker cirka klockan sex varje morgon året runt, eftersom vi är så nära ekvatorn. Ecuador har fått sitt namn efter att ekvatorn skär rakt igenom landet. Ecuadorianerna skryter med att här ligger “mitten av världen”, ja själva mitten på ekvatorn.

Som jag nämnt tidigare är det svårt för mig att producera några bra bilder för bloggen. För detta krävs det välfungerande wi-fi, med vars hjälp jag kan bearbeta bilderna jag tar med “finkamerorna”, och det är långt ifrån överallt det finns sådan. Just nu t.ex., på Hostal Mama Hilda i Chugchilan, kan jag inte ens hantera mina telefonbilder. Ta en titt på resebeskrivningen på Fokus Fotoresors hemsida, om ni är nyfikna, så får ni en bra beskrivning av resrutten, och fler bilder.

För egen del har jag fortfarande stora problem med höjden; vi befinner oss hela tiden runt 3.000 m.ö.h. Svårt att sova, ofta lätt huvudvärk, total andfåddhet vid minsta motlut… Man vänjer sig i viss mån, men det går långsamt, mycket långsamt.

Mot nya, höga mål

Efter att ha gjort Quito, far vi nu vidare upp i Anderna. Vi ska köra längs Volcano Avenue, hoppas få syn på Ilinizas och Cotopaxi (vulkan som är aktiv för närvarande), om vädret samarbetar. Sen ska vi vandra på cirka 3.000 m höjd. Får hur det blir med det; jag lider mycket av höghöjden.

Cotopaxi, an active volcano, at sunset with horses in the foreground

Sömnlös i Quito

Jo, den höga höjden fortsätter att ta ut sin rätt. Vi bor på 2.850 m höjd i Quito. Svårt att somna/sova bl a. Första natten här sov jag som en stock två timmar, sen inte mer. Och idag har vi haft ett fullspäckat program. Så nu, klockan 21.55 lördag kväll, är jag spänd inför vad andra natten kan komma att innebära.

Dagens höjdpunkt var ett besök på målaren Oswaldo Guyasamíns museum. En helt underbar expressionistisk konstnär som jag aldrig hört talas om tidigare. Färg och form… Han tog ställning för de fattiga i samhället. Målningen nedan symboliserar hans sorg över Salvador Allendes, Pablo Nerudas och Victor Jaras (Gracias a la vida) död i samband med Pinochets maktövertagande i Chile:

Fler bilder

Lilla K och jag

Lilla K landade på mitt 500 mm-objektiv. Vi såg varann i ögonen, och det kändes att vi hade något att säga varandra. Det var ett stort lycko-ögonblick för mig… Huruvida det var sammalunda för lilla K förtäljer inte historien…

Koltrastens våta dröm

När jag fick se denna giant worm slog det mig genast: Att finna och få tag på en sån bautamask måste väl vara en koltrasts ultimata våta dröm! Tänk, mat för en hel månad (eller åtminstone en vecka) på en gång. Kanske funderingarna trängde sig på: stuva, sylta, safta, stycka, frysa in, salta? Hur bevara denna gudagåva för familjen? Men ändå, fyndlyckan… Var det så här guldgrävarna i Klondyke kände sig när de funnit den där once in a lifetime-guldklimpen…?

Masken (som inte ryms i maskabôllen, dvs, maskburken) återfinns i den ecuadorianska molnregnskogen, där jag just nu befinner mig. Stentufft program idag: upp klockan fem utan frukost, en timmes skumpfärd på urusla vägar till det här stället:

Där stannade vi i två timmar och beskådade och fotade ett stort antal overkligt vackra fåglar; bergstukan t.ex. Kolibrier svävade omkring överallt. (Att de var så många och så nära hade förstås mycket att göra med att de fick mat här; bananer, sockerlösning för zumzum-kolibrierna, m.m.)

Sen tillbaka till Bella Vista, där vi bor, via ytterligare en timmes njurbälteskrävande bilfärd. Frukost klockan nio. Sen tre timmars vandring med guide i regnskogen. Varenda liten uppförsbacke får mig att flåsa som en blåsbälg i den tunna, syrefattiga höghöjdsluften.

Efter lunch drar jag mig totalt utpumpad tillbaka till en stunds horisontalläge. Sen gäller det att ta hand om alla hundratals bilder; spara ner dem på extern hårddisk.

Och nu sitter jag här, i restaurangen där det finns wi-fi, och skriver det här. Klockan närmar sig sex på kvällen, och mörkret sänker sig. Hård men multumligt givande dags färd mot natt…

Molnregnskog är, som namnet antyder, regnskog uppe bland molnen; runt 2.000 m.ö.h. Ser ut så här:

Till sist en bild på ett av världens svåraste fågelfotoobjekt, en kolibri. De är så otroligt snabba, supersvåra att fokusera. Men den här lilla juvelen är fotograferad med min mobiltelefon, på några decimeters avstånd! Inte illa (om än bildkvaliteten inte är den bästa).

Long Time No See

Nej, kära bloggläsare, jag är inte död! Jag har bara tillbringat fyra utomordentligt fina dagar i Amazonas djungel i Ecuador, utan internet. Mitt ressällskap (6 pers) och jag gästade en lodge vid Tiputinio-floden (biflod till Napo-floden, som är ett av Amazonflodens största biflöden). Den drevs av quicha-folket, i sann ekologisk anda (förutom starka motorer till kanoterna; behövs när motströmmen är stark). Superbra guidning; fick reda på allt värt att veta om fauna och flora och quichafolkets kultur. Supergod mat dessutom. Mellan 20 och 30 grader varje dag. Regn ibland, sol ibland.

Någon kontakt med omvärlden hade vi inte, som sagt (skönt). Men jag vann blåsrörstävlingen, kan jag avslöja. Träff på den fiktiva fisken på första blåsningen (o-förgiftade pilar). Här en bild på reskompis Tomas när han prövar på att blåsa. Vår guide Ramon hjälper till att hålla upp det 3-4 meter långa blåsröret.

Nu i molnregnskog några mil norr om Quito. Fullt med kolibrier, men regnet öser ner…

Mot Chimborazo!

Chimborazos topp, den punkt på jordens yta som befinner sig längst bort från dess kärna.

Ja, jag tyckte det var en smaskbraskande rubrik: Mot Chimborazo! Nu ska jag inte på något sätt kliva upp på denna utslocknade vulkantopp, inte alls. Därtill är åldern för hög och astmatismen för svår. Men faktum är att vi (liten fotoresegrupp) på vår resa till Ecuador skall ta oss upp till 4.800 meter över havet (med buss), med option på 5.000 meter medelst apostlahästarna, för den som är hugad därtill (jag är ohugad). Från denna punkt skall vi kunna betrakta Chimborazo på närafjärran håll (såvida nu inte alltihop är insvept i moln förstås). Resan startar tidigt i morgon bitti.

Kom att tänka på gamle Ekelut och hans undersköna dikt Eufori, som jag ofta gör när jag ska iväg nånstans lite längre. Saxar ur den:

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
[…]
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

Med ena benet i Ekelöfs dikt skaldar jag så för kvällen:

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa,
nej, det är sista kvällen före en lång, lång resa
Jag sitter vid kvällsvardsbordet med resterna av den krämiga kokosgryta
med spenat och kikärtsfräs som jag tillredde igår
Jag har biljetten i ryggsäcken och äntligen nästan allt packat
Jag kan förvisserligen ana de fjärran ländernas närhet
förnimbara genom magpirr i den högre skolan bl.a.
Huvet är fullt av detaljerade hugskottspolar hit och dit
om vad jag inte får glömma att komma ihåg
Och visst är allt (vad nu det är för nåt?) till stor del i allt,
på en gång på många sätt både sitt slut och sin början
visst är här och nu på Söderljungsgatan både min avfärd och min hemkomst
[…]
Och visst är allt (en hel del i alla fall)
åtminstone något mer åt outsägligt och nära-hållet
än det outsägligt och fjärran-läge
det (allt, alltså) annars med förkärlek intar

Men låtom oss nu inte på något sätt
ta ut något i förskott
Var dag har nog av sin egen glädje

Om cirklars rubbande

Det har nu gått tre (!) dagar sen mitt förra inlägg på denna blogg. Det hör inte till vanligheterna att det dröjer så länge. Har källan sinat? undrar ni kanske (liksom jag). Ja, kanske det, vad vet jag. Men det kan också ha att göra med att jag just nu laddar för en resa till Ecuador. Flyger nu på fredag, kommer hem 5 februari, om allt går som planerat. Det är en del att tänka på, typ.

Och så hoppas jag förstås att denna resa skall rubba mina invanda, alltmer icke kreativa cirklar. Det är ett av skälen till att resa överhuvudtaget, menar jag. Cirkelrubbningar kan leda till perspektivskiften, i sin tur ofta en positiv bildningsfaktor. Jo, jag reser faktiskt för att bilda mig… (hur jag definierar bildning kan vi återkomma till).

Alltnog, dessa tankar fick mig att tänka på en liten essä jag skrev för 20 år sen, 2003 (publicerad i BT, när det begav sig), om just cirklars rubbande. Den tillkom efter ett besök down under, i Australien, på andra sidan jordklotet. Ok, så långt bort ligger inte Ecuador, bara precis på ekvatorn, som namnet säger. Men ändå, nog ska det vara tillräckligt för att lyfta från fesoset och januariregnandet här hemma.

Här kommer texten från anno dazumal:

AustralienEttKort