Min Blogg

Hugat skott

Ja ja, hugskott då, för allt i världen. Spånade runt bland gamla anteckningar på datorn och stötte på följande rader:

Världen
är så jäääävla
full av idioter!

Du kan inte
ta hänsyn
till dem alla!

Och mindes att jag hört Ernst-Hugo Järegård läsa dem med otrolig inlevelse en gång för länge sen. Letade och letade på nätet, men lyckades inte lokalisera just dessa rader. Däremot fann jag många andra youtube-klipp med Ernst-Hugo. För att ni skall minnas mästaren länkar jag till följande klipp:

Det var 13 mars 1962, Sverige mot Kanada i ishockey-VM, i Colorado Springs. Sverige hade tagit ledningen med 4-0, men så kom Kanada igen, reducerade till 3-4, pressade våldsamt mot slutet av matchen, och hade tagit ut målvakten. Men så får Nisse Nilsson tag i pucken, slår den över hela banan mot det övergivna kanadensiska målet. Hyland kommenterar, skriker gång på gång: Den glider in i mål! Den gliiiiider in i måååål! Klassiskt. Sverige vann med 5-3 och blev världsmästare.

Gubbklapp

Från det ena till det andra… Det föll mig in att ta upp fenomenet “gubbklapp” på dessa bloggsidor. Gubbklappa gör man när man markerar takten med omväxlande två snabba klapp på 2:an och ett normalklapp på 4:an i takten (back beat dessutom alltså). Här ett ljudande exempel:

Visst svänger det! Jag har funnit, att jag i princip gillar alla låtar som man kan klappa händerna till på detta sätt. Jaha ja, inte så konstigt, säger ni. En gubbe klappar naturligtvis som en gubbe, inte sant? Jo jo, men jag undrar varifrån denna benämning med helt klart nedsättande, pejorativ klang har kommit? För det är ju ingen tvekan om att det är ett härligt, svängigt sätt att klappa takten!

Och så vill jag pass på att slå ett slag rent generellt för gubben (ok, jag är jävig, men what the f-k)! Vad är det för fel på gubbar? Att säga att man inte gillar gubbar är ungefär lika dumt som att säga att man inte gillar exempelvis mat. Det finns mat av alla de slag, så nåt bör man väl kunna gilla?! Det är likadant med gubbar: det finns bra, roliga gubbar och det finns dåliga, tråkiga gubbar (och diverse sorter däremellan).

Roligast och bäst är dom gubbar som klappar gubbklapp till svängiga låtar, helt klart!

Visitors and visits

To tell you the truth I had no idea what to write to you tonight. But then, suddenly, it struck me: Why not cyber out the question I’ve been thinking about for so long: Who are all of you who visit this blog every day? You see, I can click on “statistics”, and then I can see how many visitors (47 on average, the last 7 days), respectively visits (108 per day, last 7 days), I have had on this particular day. I have a pretty good idea of who my visitors are, but the visits… The thing is, they often comment on my writings – in English, that is, and these comments have absolutely nothing to do with what I have written in Swedish…? Well, sometimes someone wants to sell me some Viagra (which I have no need for at all, as you can guess), but mostly, it’s all about praising my contributions and thoughts (which they haven’t read, of course). So, what is the purpose of all this, I wonder? If you read this – in English, n.b.! – please let me know! I’m so curious…

Since I do not have anything new to tell you today, I would like to refer to my music videos again. They can all be found (9 tunes) under the heading Hemmamusikvideor. I had a listening look at them myself tonight, and I must say (no bragging meant): I like most of it! Ok, it’s amateurish, home made, and whatever, but it’s f-n honest! No fake! So, why not check it out?!

J.T.

Det senaste kontra det näst senaste massutdöendet

Apropå det pågående sjätte massutdöendet av arter på jorden, orsakat av homo sapiens:

Sitter och funderar på hur de plastfigurer av oss kan komma att se ut, som någon ny, framtida, hybrisdrabbad, invasiv arts barn fascinerat sitter och leker med om några miljoner år…? Bra fråga… Här tills vidare några exempel på dinosaurier, offer för den femte och näst senaste massartutrotningen för 65 miljoner år sen, numera artefakter lekta med av för dagen dominanta homo sapiens-barn:

Suddigt har också sin tjusenhet…

Ordet tjusenhet finns inte; tjusning heter det ju. Men jag minns en föredragshållare i IOGT Godtemplarlokalen i Broaryd, den lilla småländska by där jag växte upp en gång för länge sen. Han visade ljusbilder och höll föredrag, minns inte vad det handlade om. Men han upprepade gång på gång, nästan en gång per ljusbild: “Ja, si det häringa har också sin tjusenhet!”

Ovan ser vi nu min bild av maskrosfröbollen, sedd skarpt med mitt vänstra öga, suddigt med mitt högra. Visst, båda har sin tjusenhet… Och visst kan det vara skönt ibland att inte behöva se världens alla oginheter med full skärpa. Men ärligt talat, nog är det att föredra att kunna se klart och tydligt. Det suddiga kan man ju alltid fixa ändå, vid behov; man kan låta ögonen fyllas av tårar (sorgsna sådana, eller glädjedito), man kan dricka brännvin tills man ser dubbelt, osv. osv.

Ögonen – själens spegel?

Vad för slags själ speglas i dessa ögon (mina)? Kan skymta nån mörk figur där… En svartalf? En mörkrets furste? Ser inte så inbjudande ut…

Nu kompliceras det hela möjligtvis av att bilderna är fotade i en spegel. Så det blir en spegelbild av en spegelbild, typ.

Därtill skall sägas, att ett av dessa bägge ögon – mitt högra – sen ett par veckor tillbaka är relativt odugligt. En suddig fläck skymmer sikten precis där jag vill fokusera. Beror på att en smärre blodpropp (trombos) inträffat just där, innanför höger öga. Det kan vara så att den s.k. gula fläcken är skadad; i så fall kommer jag nog aldrig att se skarpt med det ögat mer. Det finns emellertid också en liten möjlighet att den suddiga sikten orsakas av en skymmande blodklump, som eventuellt skulle kunna försvinna av sig själv så småningom. Det är mitt spes unica.

Vad gäller själen är det nog ganska kört, är jag rädd. Den har blivit som den har blivit, och är därmed numera mer eller mindre som den är.

People Get Ready

Ibland kan man bara inte låta bli… det ena Youtube-klippet leder till det andra, som leder till det tredje… osv osv. Ikväll landade jag återigen hos den fantastiska sångerskan Eva Cassidy, som betytt mycket för mig. Såg en dokumentär om hur albumet “Live At Blues Alley” kom till. Tio månader senare dog Eva C i cancer, alldeles för tidigt, bara 33 år gammal. Hon är, i mina öron, alldeles underbart magisk i vissa låtar. Den här t.ex.: