Var ute och fotostrosade i skogen häromdan och fick syn på den här:
Då greps jag av en obetvinglig lust att ta mig igenom den där öppningen. Kände på mig, att lyckades jag bara med det, så skulle en ny värld möta mig på andra sidan.
Tän(k)t var det här! Jag kastade mig ner på marken i akt och mening att ålifiera mig genom hålet. Men, jävla helvetes förbannade skit, det gick inte. Jag kom inte igenom, utan fastnade snarare lite mitt i. Erinrade mig härvid osökt den gamla goda Bibelns ord i Markus-evangeliet: Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.
Kan det vara det att jag är för rik, som gör att jag inte kommer igenom? funderade jag. Nej, knappast. Visst, några bananrepubliksinflationerade kronor har jag väl sparat på mig, men det är ju ingenting jämfört med t.ex. Bill Gates! Han tjänar ju flera miljarder i sekunden. Där kan man snacka om å va rik! Jag ska ju bara inte komma å snacka om att va rik, inte!
Ok, men det skulle ju vara lättare för en kamel… Och tänker man efter kunde jag väl, med lite ond vilja, sägas vara något kamelliknande. Jo jag vet, puckeln sitter där fram och inte på ryggen, men ändå…
Fan också, det är säkert rena landet Narnia där på andra sidan… Hade Harry Potter varit här hade han bergis slunkit igenom och hittat plattform 9 o 3/4 på andra sidan. Och sen hade han hoppat på tåget till Hogwarts. Kanske står där en diligens och väntar på att ta mig med till balen på slottet, där det blir till att stuffa hela kvällen med Askungen. Och sen vet man ju, att när man minst anar det så går det som det går…
Men jag satt där jag satt, likt en Nalle Puh i kaninhålet:
(Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Milnes bok: ”Vilken dag är det idag? frågade Puh.”Idag är idag”, sa Nasse. ”Vad bra, det är min favoritdag”, sa Puh. Ett av de mest missanpassade citat man kan tänka sig, med tanke på den förfärliga situation jag befann mig i.)
Efter sju magra år i stubben hade jag magrat på ett betänkligt men lovande sätt. I samma veva råkade min gamle lumparkompis Einarsson från Söderhamn passera förbi. Han är något av en lumparromantiker, och bär alltid – av nostalgiska skäl – en burk av försvarets konsistensfett med sig i fickan vart han än går. Så även den här gången. Han smorde in min nuviddags magra lekamen med denna illaluktande, men synnerligen glidvänliga substans, varpå han med lätthet kunde dra ut mig ur stubbgreppet.
Vad kan vi då lära av denna historia?
(Erinrade mig sensmoralen i den där Ove Törnqvist-låten ni vet, Albin och Pia menar jag. (Som jag uppträdde med i tioårsåldern på kafferep i Broaryd.) ”Låt aldrig flickors väntan bli lång. Och strunta i om svärfarsan är vrång!” hette det där. Men den passar ju inte alls in här förstås.)
Nä, lärdomen att dra får bli nåt i stil med: Lägg en smula band på dina romantologiska fantasier. Och iaktta måttlighet vad gäller födointaget; håll puckelutvecklandet i schack.
