I huvet på Jörgen T
Om en målrik fotbollsmatch skulle man kunna säga så här: “Jo, si de var ingen bräken på mål där då. Trilla la in den ena struten efter den andra!”
Men nu var det icke om fotbollerier jag skulle tala (skriva), utan om strutbräkarna (strutbräkenarna?) själva! Alltså de bokstavliga, inte de bildliga. Om de bokstavliga strutbräkenarna (strutbräkarna?) kan sägas följande: Dom är förbannat snygga!!!
Ikväll ska Únderfúnder spela några låtar på den ganska nystartade bypuben – i Bygdegården – i Uddebo (detta fantastiska alternativ-samhälle). Duon Únderfúnder består av Marita Pahlén och mig. Det blir en mixture (svenskt uttal: [miksture]) av covers och egna låtar framförda i ljuv stämsång.
Vi ska bl.a. sjunga min låt Catch Your Dreams; omåttligt populär på Spotify f.ö. (se länk nedan). Nu föll det mig plötsligt in att berätta lite om låten, förklara en del osv. Så ska man väl egentligen inte göra… förklara och analysera konst, förstår man inte något då? Jo, kanske ibland, men man kan vinna en del också.
Låt oss säga att ni läser detta nu och lyssnar på låten därtill. Det kommer kanske att berika intrycket. Glöm sen allt vad analys och förklaringar heter när ni hör låten de nästkommande 100 gångerna. Då kommer magin tillbaka, tror jag – i rikare tappning!
Här är först hela texten:
Wherever you look there is no hope,
no breathless land of glory
Just a-tisket and a-tasket of
a never ending story
And all that sounds just a little like
some skipping reels of rhyme
is just a-dimming and a-shimmering
all but a notch in time
Chorus:
There´s no time to lose
I heard her say
Catch your dreams before
They slip away
After all, we’re
Dying all the time
Lose your dreams and you
Will lose your mind
Catch your dreams
Before you lose your mind
All the wonders of this world
were nought before my eyes
and all sweet preaching of beyond
was lost among the skies
The winding river ceased to flow
my spirit hovering still
no forms no colours in my mind
t’was life against my will
Chorus
Now, hush my love, don’t be afraid
no use chewing on what it all means
No miracles, no mysterious ways
everything’s just what it seems
And all you can ask for is the open hand
of a friend against the cold
for as long as you have till your time has come
and Grim Reaper takes his toll
Chorus
Brukar alltid berätta för publiken, när Soggy spelar den här låten, att den är en blandning av tre mycket sorgsna verser och ett någorlunda hoppfullt chorus. Och så är det verkligen. CYD måste ha kommit till nån gång när jag var rejält deppig av nån anledning. Texten i verserna är ett uttryck för detta.
Första versen. Har ni hört Edward Elgars pampiga Land of Hope and Glory framför vid BBC:s Last Night of the Proms? Här är det frågan om raka motsatsen: Just a-tisket and a-tasket… kommer från ett nursery rhyme ursprungligen, också en berömd låt med Ella Fitzgerald. A-tisket and a-tasket of a never ending story blir här ungefär samma jävla snick snack om samma gamla eviga historia. The Never Ending Story är en film som bygger på Michael Endes bok med samma namn. Skipping reels of rhyme är ett Dylan-citat från Mr Tambourine Man. Låter ju bra, men är bara ett suddigt (a-dimming…) litet hack i tiden (notch in time)…
Sammanfattning första versen: Finns inget hopp, allt är bara en massa meningslösa upprepningar av betydelselösheter.
Andra versen. Världens alla underverk blev till intet (nought) för mina ögon. Allt tal om nån annan värld (ett paradis over the rainbow, kanske?) har gått förlorat. Livets slingrande flod har upphört att strömma (the winding river etc), min själ svävar förstelnad (hovering still). Inga former eller färger i mitt sinne, det är ett liv mot min vilja.
Sammanfattning andra versen: Allt är åt helvete.
Tredje versen. Tar upp det samtal som finns i chorus; tycks vara två personer som kommunicerar. Var inte rädd, min kära, ingen idé att grubbla över livets mening. Det finns inga mirakler eller undersamma mysterier, allt är bara precis som det ser ut. Det sistnämnda alluderar på dikten Ingenting av Edith Södergran (Landet som icke är, 1925). Det bästa du kan hoppas på är en väns öppna hand, som värmer dig i den kalla världen den lilla stund du har kvar innan Liemannen (Grim Reaper) hinner ifatt dig…
Sammanfattning tredje versen: Försök stå ut med ditt utmätta, korta liv tills döden tar dig.
Och så är det chorus då (att andvända det svenska ordet refräng låter fel här, sv någon anledning). Texten här är till 95 procent stulen från Arundhati Roys fantastiska bok De små tingens Gud, som utspelas i Indien förstås. I det sista totalt magiska kapitlet sitter en kvinna på verandan och tänker på sin älskade (som är kastlös, vilket gör kärleken helt omöjlig). Hon hör då ”en brittisk röst” sjunga i en liten transistorradio en bit bort:
There’s no time to lose
I herd her say
Cash your dreams
before they slip away
Dying all the time
Lose your dreams and you
Will lose your mind
Flera år senare fick jag veta, att det hon med säkerhet hörde i radion var Rolling Stones med låten Ruby Tuesday. Där återfinns dessa textrader, med enda skillnaden att ”Catch” har blivit ”Cash” hos Roy.
Jag ändrade cash till catch på eget bevåg, visste som sagt ingenting om Stones-låten. Dessutom har jag lagt till ”After all we’re…” Genialt, eller hur?
Har stött på begreppet fraktaler då och då; fascinerats, men inte riktigt begripit. Idag läste jag om fraktaler på en liten informationsplatta i Kransmossen-skogen. Det handlar alltså om självupprepande mönster –självlikhet – dvs. alla mindre delar av en fraktal liknar helheten. Mönstret byggs genom ett stort antal upprepade, likadana förändringar. Förstår ni? Nä, förstår det. Det gör inte jag heller, inte riktigt.
Forskning visar, att naturliga fraktaler kan verka lugnande på hjärnan, läste jag på den där skylten. Oj, tänkte jag, kan det verkligen vara sant? Ormbunkar är exempel på naturliga fraktala former i naturen, stod det. Aha, en förklaring kanske, till varför jag är så ohemult förtjust i ormbunkar. Att de är vackra visste jag redan, men inte att jag kanske blir lugn och mår väl av att betrakta dem…
Kan den här överblommade maskrosbollen också vara exempel på fraktal form månntro? Skön är den i alla fall, eller hur?
Har alltid undrat över vad som menas med raden “i min askungesaga har jag alltid en omvänd roll” i Towa Carsons hitlåt Sista dansen. Det var nog denna undran som hovrade i mitt huvud, när jag tog mig för att addera några händelserika rader till låten Panama mwen tonbé, som vi sjöng med kören, alltså Vilda Röster förstås. Låten handlar om en man som tappar sin panamahatt, ett dåligt omen på Haiti, varifrån låten härstammar. Mitt tillägg blev så här:
askungen å jag
“är du totalt oklok, vill inte missa balen”
sa ja till farsan, du är nåtsånär galen
“du får va hemma till tolv, jag behöver bilen”
sa farsan, “ok”, sa jag,” jag diggar dealen”
jag å askungen vi stuffa hela kvällen
soggy bee rock’n roll släppte loss alla spjällen
”måste va hemma före midnatt, har jag lovat farsan
men om du är min jane kan väl jag få va tarzan”
oh boy gott folk, kunde dansat hela natten
men strax före tolv så tappa jag hatten
askungen å jag vi leta o leta
men vart hatten tagit vägen det kan ingen veta
”om jag hittar den så kommer jag hem till dig med den
lurar på å ha lite lajbans i din säng min vän”
framåt tvåtiden kom hon med hatten för å fria
vad som ska bli utav detta det är svårt å sia
det var hon å jag å hatten mittemellan
en skönare trio det ser man sällan
å kul som fan vi hade vill jag lova
mycket rajtantajtan men inte mycket sova
Så här låter dessa rader i rap-version.
Låt oss nu lyssna på Towa Carson, i en lite senare inspelning av Sista dansen. Följer ni länken kan ni också se texten hon sjunger, inklusive frasen “i min askungesaga…”; (originalet heter Save the Last Dance For Me).
Kan inte låta bli att också länka till Towa Carson i original från 60-talet. Det framför allt det fantastiska körkompet jag vill att ni ska lyssna på och njuta av:
Nästa gång ni går på en Vilda Röster-konsert (inom ganska snart, hoppas jag) ska ni få höra hur raplyriken ovan vävs in i den haitiska tappade panama-hatt-låten. Och så kan ni få fundera vidare över den där omvända askungerollen…
Jag läser förtjust vidare i En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska, av Isabella Nilsson. I ett tidigare inlägg om “själsfinemangligheten” kallade jag tyvärr av misstag denna min nya favorit för Isabella Andersson; om stor ursäkt för detta, det är tillrättat nu.
Den mystiska rubriken ovan är hämtad från Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen, liksom alla rubriker i Nilssons bok. Hon sam- och motspelar med Nietzsche på väldigt fritt och kreativt sätt. Ascondita betyder “dold, dunkel, förborgad”.
Historia ascondita, kapitel 34 i En bok för ingen, handlar om den förborgade historien således. Varje stycke i kapitlet inleds med frasen På mänsklighetens tid. Fiktionen är att detta är skrivet någon gång i framtiden, tillbakablickande på “mänsklighetens tid”. Mänskligheten fanns en gång, men har nu gått under, får man tänka sig.
Vart och ett av de 30 styckena i kapitlet är ett litet under av formuleringskonst, ironi och humor, ibland med vass satirisk udd, som det här t.ex.:
På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprilfolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.
Den där sista meningen finner jag vansinnigt rolig; får mig att skrocka halvhögt för mig själv likt en hes padda…
(Bilden har föga med texten att göra. Tänkte bara att “det är bäst jag har med en bild, annars kanske dom blir uttråkade”… Att alltid ha med minst en bild lär ju vara “bra blogg” (jfr “bra teve”).
Funderar på att rama in och sätta upp de här på väggen. Ögongodis, verkligen… Eller hur?
Snokade upp ett par snokar idag, vilket gjorde mig glad. Men de slingrade sig, var ytterst foto-ovilliga. Ett par halvdåliga bilder fick jag i alla fall:
Men det fanns annat slingrigt vackert att linsifiera. Helt vindstilla var det, men så kom en liten vindil och krusade speglingarna i vattenytan:
Fick stryk i finalen av klubbkompis Ivar, så segern gick i alla fall till Borås Krocketsällskap. Borde ha skåpat ut herr Rasmussen naturligtvis, men silvermedalj är inte heller så illa pinkat av undertecknad trähäst.
Jo, det är så att den stora grand prix-tävlingen Kransmossen Open går av stapeln idag. Ers Undertecknad känner sig inte i nån vidare form, men tänker ändå delta. För er del, kära läsare, får ni nöja er med att se på den här gången. För övrigt kommer jag inte på nåt vettigt att skriva så här strax före start. Det får bli en repris. Jag hänvisar till inlägget Spelkrönika, från 30 april förra året.
