Min Blogg

Språkets rituella, magiska funktion; tillägg

Jo, skulle vilja göra ett personligt tillägg till förra inlägget om språkets rituella funktion. När jag gick i realskolan för ett tag sen (1963-67) brukade min mor ibland förhöra mig på läxorna på morgnarna (medan jag smaskade i mig de två mackorna med mosat ägg som var standardfrukost). Var kanske inte så vanligt i arbetarklassfamiljer som vår, jag vet inte. Det hände antagligen då och då, att morsan inte förstod så mycket själv av det hon förhörde mig på.

Allra intensivast blev förstås förhören när vi skulle ha prov; skarpt läge, med andra ord. Och dessutom, som avslutning på provförhören, krävde jag att min arma moder skulle yttra den magiska formeln: Jag tror att det går bra för Jörgen på provet idag. Det hände att morsan tyckte jag kunde så dåligt på förhöret, att hon inte ville utsäga formeln. Men jag tvingade henne ändå till det (och eftersom hon var alldeles för snäll gjorde hon som jag ville). För, sa jag: “Det spelar ingen roll om du egentligen tror det kommer att gå bra på provet eller inte. Det viktiga är att du säger orden, så blir det så.” Jag var övertygad om, att om hon bara uttalade den magiska formeln, så skulle provet gå bra.

Det fungerade också nästan alltid, märkligt nog. Till stor del berodde detta säkert på att jag var ganska duktig i skolan, jag “hade läshuvud”, som det hette. Men att jag trodde så fullt och fast på den där formeln kan utan tvivel också ha haft sin psykologiska betydelse.

Alltnog, ett utmärkt exempel på språkets rituella funktion, där resultatet av det som utsägs är i fokus (se förra inlägget).

Språkets rituella funktion

Det är viktigt att säga, att tala (även om man ibland absolut gör bäst i att hålla truten…). Ibland alldeles särskilt viktigt, t.ex. när man vill utnyttja språkets rituella, smått magiska funktion. Denna funktion fokuserar resultatet av yttrandet. Säger man det, så blir det så.

Exempel:
Trollformler: abrakadabra, sesam öppna dig
Eder: do you swear to tell the truth…
Riter: tager du denna…
Ömhetsbetygelser: jag älskar dig…

Apropå just ömhetsbetygelser och kärleksförklaringar, en liten enkel (men superdjup) dikt:

Att tala, fast intet känna
Är att bedra
Att varken känna eller tala
Alls inte heller bra
Att känna, men intet säga
Ger vemod natt och dag
Men säga det man känner
Gör själen glad

Ditt hjärta blir mitt hjärta

Den här underbara låten av Bonnie Raitt verkar handla om organdonation? En man har fått ett nytt liv med hjälp av ett hjärta från en nyss avliden. Mannen uppsöker modern till den man vars hjärta slår i hans kropp. Eller har jag missuppfattat alltihop? Storyn berör mig i vilket fall. Bonnie Raitt låter så autentiskt känslsosam; hon tycks vara nära att brista i gråt när hon sjunger: “I lay my head upon his chest / And I was with my boy again…”

Just Like That

I watched him circle round the block
Finally stopped at mine
Took a while before he knocked
Like all he had was time
Excuse me, ma’am, maybe you can help
The directions weren’t so clear
I’m looking for Olivia Zand
They said I might find her here

I looked real hard and asked him
What she’s got he’s looking for?
Said there’s somethin’ I think she’d want to know
And I let him in the door
It’s not like me to trust so quick
Caught me by surprise
But somethin’ about him gave me ease
Right there in his eyes

And just like that your life can change
If I hadn’t looked away
My boy might still be with me now
He’d be 25 today
No knife can carve away the stain
No drink can drown regret
They say Jesus brings you peace and grace
Well he ain’t found me yet
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na

He sat down and took a deeper breath
Then looked right in my face
I heard about the son you lost
How you left without a trace
I’ve spent years just trying to find you
So I could finally let you know
It was your son’s heart that saved me
And a life you gave us both

And just like that your life can change
Look what the angels send
I lay my head upon his chest
And I was with my boy again
I spent so long in darkness
Never thought the night would end
But somehow grace has found me
And I had to let him in
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na

De tre förunderlighetsstegen

Steg 1

Jag finner det synnerligen förunderligt att det finns nåt över huvud taget. Ett helt j-a f-n Universum! Är inte det övermåttan konstigt? Det vore väl mindre konstigt om det inte fanns nånting, kan jag tycka. Men det verkar alltså finnas ett görstort Universum (ja, om inte alltihop är nån sorts dröm – men det blir ju ändå konstigare… vem fan är det som drömmer då? och var kom hen ifrån?). Inte bara görstort, oändligt för fan; oöverblickbart… Och allt tyder på att alltihop alltid har funnits där. Ok, i olika föränderliga skepnader, men ändå alltid, för evigt. Ja, kom inte dragande med nån jäkla gud som skulle ha skapat alltihop – och skapat oss till sin avbild, ha ha… Det skulle ju göra oss till hela Universums centrum; vi, homo sapiens, skulle vara viktigast av allt! Vem kan ha kommit på den idiotiska idén? He he, inte så svårt att räkna ut…

Steg 2

Men ok, man får väl acceptera att det finns ett antal grushögar här och där, i form av planeter och, ja stjärnor, asteroider, allehanda rymdskrot. Det måste man väl köpa då. Motvilligt. Men förunderligare ändå är väl det faktum att en del av det där rymdgruset har börjat leva! Det finns liv! Ja alltså, det finns sånt som kan föröka sig, växa, röra på sig av egen kraft. Virus är på gränsen, men sen finns det ju mängder av bakterier, amöbor, småkryp, insekter, växter, djur! Levande varelser! Hur fan gick det till? Ok, Ekelöf (och jag) mumlar om att det kanske inte är så jäkla stor skillnad mellan levande och dött. Allt som lever har en gång varit dött. Allt som är dött har en gång varit, skall en gång komma att bli, levande. Ja ja, men visst fan är det ändå förunderligt. Evolutionen har lett till liv, mångfald. I och för sig verkar det som att när ett visst stadium av mångfald har uppnåtts, så vänder det. Och där är vi nu, tycks det. Då går evolutionen i stället mot mer och mer enfald, monokulturer. Skapandet av mångfald och liv är lika med minskad entropi, men så vänder det: sönderfall, enfald, mer och mer entropi. Och så vänder det igen, och igen, och igen… Men skit idet, jag tycker i alla fall det är f-n förunderligt att det finns liv.

Steg 3

Ja ja, ok, en eller annan amöba här och där, det är väl inte så j-a märkvärdigt ändå. Det kan man väl köpa. Men, mina vänner, det finns liv som är medvetet om sig själv! Som kan tänka, som kan fundera på sin egen existens! Det är ju det jag gör just nu, i denna skrivande stund. Det tycker jag är förunderligast av allt: att det finns liv som är medvetet om sin egen existens. Och det är ju faktiskt vi det gäller då, vi människor, vi homo sapiens…. Ha ha, den visa människan. Ja, jo, just detta att vi är medvetna om oss själva och existensen, på det viset är vi trots allt “visa”. Men på så många andra sätt är vi ju fullständiga jubelidioter. Se bara på vad vi gör med vår jord, den blå planeten, vårt hem i den oändliga rymden. Vi håller på att förstöra biosfären fullständigt med vår tillväxt, både i antal och på alla andra jävla vis. Fler och fler rövkliare av plast m.m. m.fl. onödiga prylar som vi absolut måste tillverka och sprida överallt, enligt hyperkapitalismens oomkullrunkeliga bud och lagar i denna antropocena tidsålder. Nä, det skulle förvåna mig mycket om inte den stora världen går åt h-e, vår stora värld alltså, inte Universum for fuck’s sake, inte ens Jorden; men människornas värld, så som vi känner den (den stora världens åthelvetegående tycks dock inte hindra den lilla världen från att vara ganska mysig ibland; mina vänner och jag, typ…, så länge det varar…).

Ja, det finns mycket mer att säga om detta. Men jag har inte tid nu. Det är fredag kväll, och jag tänkte ta ett glas vin och kolla på min favoserie på teve. Det får bli som det blir med stora världen. Jag puttermyser i den lilla så länge, glömsk av allt…

Den lilla världen sträcker sig efter den stora.

Fotokväll på Abecita

Ikväll ska jag gå fotokväll på Abecita Popkonst & Foto. Det gäller Eric Cung – fotokväll med resor, sagolika platser och en annorlunda twist. Eric Cung, svensk fotograf, har vunnit en fototävling i Kina, i konkurrens med 600 andra fotografer, med utställningen Lost in (M)Orbital Thoughts, läser jag på nätet. Bara en sån sak. Gå gärna och se dessa orbitala/morbitala bilder, och allt annat pågående på Abecita Popkonst & Foto (det namnet gillar jag i och för sig inte nåt vidare).

Det är fint att ha ett av Sveriges finaste fotomuseer i Borås, tycker jag…

Eric Cung reser runt i världen till en massa mer eller mindre osannolika platser och fotograferar. Hans “twist” tycks vara att han alltid själv är med på bilderna, i gestalt av en clown.

Minnesvärda resor 5

13 dec 2014 till 7 jan 2015 gjorde jag en resa till Indien, Bangladesh och Nepal. Det var en gruppresa med titeln “Sydasiens natur”, så det var fokus på ett antal nationalparker. Men vi hann med mycket annat också.

Jag var rejält magsjuk redan hemma, innan resan påbörjats. Magsjukeutsikterna i Indien skrämde ju lite på förhand, så jag hade tänkt förbygga detta genom att översvämma magen med goda mjölksyrebakterier, som profylaktiskt åtgärd. Det var ett misstag. Storslagen diarré blev resultatet. Väl på plats i Indien blev jag dock sedan långsamt bättre. Åt mycket god indisk vegetarisk mat.

Vi landade i New Dehli, tog sen tåget ner till Bandhavgarh nationalpark för att skåda tiger. Detta lyckades också så småningom: Vi besiktigade Taj Mahal, en världssevärdhet som faktiskt motsvarade förväntningarna. Tåget österut till Varanasi, f.d. Benares, vid den heliga floden Ganges strand. Via Calcutta vidare till Bangladesh, där vi tillbringade några härliga dagar på en båt i Sundarbans vidsträckta deltaområde.

Från Dhaka, den stökigaste, mest kaotiska stad jag nånsin varit i, flög vi så till Katmandu i Nepal. Skymtade Mount Everest på vägen. Bodde några dagar i Bhaktapur, en förstad till Katmandu. Vandrade eller klättrade inte i Himalaya, utan för i stället söderut med buss mot den indiska gränsen. Där besökte vi nationalparken Chitwan, där det finns noshörningar, som jag tog några ganska dåliga bilder på. Sen tillbaka till Katmandu på Nepals så gott som enda ri(s)ksväg. Flög hem från Katmandu, via Istanbul.

Behöver jag säga att det var en fantastiskt resa? Det var det i alla fall. En sån här kortfattad, rapsodisk skildring gör den naturligtvis på inte sätt rättvisa. Ni får väl fråga mig om ni vill veta mer. Här ett litet bildcollage:

Många fler bilder på Flickr, för den hugade; 8 album från Indien, 5 från Bangladesh, och 9 från Nepal.

Försmak

Laddar för Minnesvärda resor 5. Den gick bl.a. till norra Indien. Där besökte vi Bandhagvarh, en tigrig nationalpark. Det var segt med tigrarna, men vi fick i alla fall korn på lite tigerskit och spår efter den väldige. Jag fördrev väntetiden med att knåpa ihop en superskruvad limerick:

En transvestindier från Bandhavgahr
Bytte kön alla veckans sju dar
Han var han och hon och hen
Och fanimej, sen
Blev han mor till sin egen far

Let The Good Times Roll!

Visserligen är jag lite som en svanslös hund, och har svårt att visa min glädje. Men nu är sannerligen tid för glädje och gamman och fest i Kapernaum! Ja, ok, visst, jag har inte glömt allt krig och elände i världen… Men idag fick jag besked om att jag inte har (prostata-) cancer längre! I varje fall inte just nu, såvitt någon vet! Gjorde denna dag återbesök på Sahlgrenska, åtta veckor efter operationen, varvid detta glädjebudskap förunnades mig.

Typiskt avhållsam och asketisk som jag är, så firar jag med en kopp extra gott te.

Wild Geese

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert, repenting.
You only have to let the soft animal of your body love what it loves.
Tell me about your despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting –
over and over announcing your place
in the family of things.

Mary Oliver, American Poet (1935-2019)