Detta är, rubriken till trots, icke en text om huruledes abborren luras att ta över maskens roll som grymt på kroken spetsad. Rubrikens ”meta” är lika med prefixet meta-, för ett ögonblick upphöjt till enskilt, självständigt ord. Meta- som i metatext, en text om texten.
Jag fick infallet att se om jag kunde skriva något varje dag vid niotiden (klockan är 08.59 nu); något vad som helst, om än aldrig så lite. Tänkte det kunde vara intressant att se vad som i så fall, via fingrarnas tafsande på tangentbordet, skulle sippra ut ur huvet mitt…
Och eftersom jag inte direkt tyckte att jag hade något att skriva om idag, så fick det bli en metatext, en text om texten. Denna text är således ett exempel på brukat våld: en attack mot den städse närvarande mentala lättjan, en motamissil, riktad mot ständigt pågående motbottensjunkande.
Och slutligen tänkte jag… [Jäkla massa tänkande idag! Men så är det jämt: tankar och känslor far omkring som skottspolar i skallen på mig. Gör vad jag kan för att kosmosifiera kaoset – det går så där…] …att om det inte blir alltför dåligt eller alltför privat, det där jag värper ur mig klockan nio varje dag, så kan jag ju lägga ut det här på bloggen. Gör det för egen del, för att i någon mån få syn på vad som pågår på hjärnkontoret. Men skulle mot förmodan tillfälligtvis någon läsare ändå ha lite glädje av det skrivna, så blir jag förstås glad.
Liked this post? Follow this blog to get more.
Jag har glädje av att se språklusten även i en kortkort metatext. Undrar också vad “kosmosifiera kaoset” innebär.
Tack för positiv kommentar!
Jag tänker på kosmos och kaos som motsatser. Att kosmosifiera (av mig påhittat ord) något är i princip detsamma som att skapa, att bringa ordning i kaos. Det finns skapande krafter i universum, liksom det finns nedbrytande dito (entropi), två grundingredienser i ständigt pågående evolution. Kosmosifieringen är också ett utmärkande drag hos våra mänskliga hjärnor; vi står inte ut med för mycket kaos…