Som sagt, domedagen närmar sig (se föregående inlägg), men likafullt… Det finns en del att glädja sig åt på vägen dit. Jag är inte religiös, det har ni nog märkt; inte på det där religionsviset. Däremot försöker jag vårda min andlighet. Det är mycket viktigt i vår ytliga, glassiga, materiella tid. Jag har i ett tidigare inlägg länkat till de här sex männen, som börjar sjunga i en kyrka och sen fortsätter ute i naturen.
Vad de sjunger? Jo, de sjunger den evigt gröna klassikern Amazing Grace. Och sättet de sjunger den på fyller varje por i kroppen med andlighet, ja med en känsla av helighet till och med, skulle jag vilja säga.
De börjar med en vers i Fiss dur, går därefter sömlöst över till två verser i B dur, följt av en vers i E dur, och avslutar med en femte vers, tonartshöjd från E till F dur. Tre barytonverser (på ett ungefär), en basvers, och en hög tenorvers… Helt underbart…
Klicka här, och kolla om jag talar sanning (spela låten HÖGT!).
“Amazing Grace” är en av världens mest kända engelskspråkiga psalmer, skriven av John Newton 1779. Sången handlar om försoning, Guds nåd och att finna hopp i mörker. Den är känd för sin tröstefulla text, ofta använd vid begravningar, och har framförts av otaliga artister genom åren.
Liked this post? Follow this blog to get more.