Och det verkar det i och för sig som dom får, finnas alltså, tistlarna menar jag. För det var nästan det enda som fanns vad gäller växtlighet, i närheten av några salinas med vackra flamingor i, där vi var igår.
Men jag är barnsligt förtjust i dom här överblommade tistlarna som inte ger sig, i torkan och dammet. Det är taggarna, envisheten, motståndet, friktionen… men också med den karamellgulbruna färgen…
Jag kom också att tänka på min fina dikt Helst. Saxar ur den:
Helst, på det hela taget:
tuggmotstånd
rågflingegröt till frukost
Helst en kopp starkt, svart kaffe utan nåt jävla fjäsk
fast med stor och ödmjuk ömhet
och innerlighet
och närhet
och tillit
Titeln på det här inlägget anspelar på Låt tistlarna brinna (1970), roman av den turkiske författaren Yasar Kemal. Den gjorde stort intryck på mig en gång i tiden. Det var som om den hade en helt egen, ny, för mig exotisk färgskala: varma starka färger.
Visst var flamingorna vackra (återkommer ev till dem), men tistlar, det är alla dar, blott Spanien spanska tistlar har…
Liked this post? Follow this blog to get more.