…till förra inlägget (som jag just såg att jag lovat lämna): Jo, det var något befriande är ärligt och rättframt i manggarraiernas självklara framvisande av sin kultur med rötter i stenåldern. Inga påklistrade miner, inga inställsamma leenden. De bara visade vad de hade fått lära sig av sina förfäder och föräldrar; så här var, så här är det. Punkt, slut.
Det var fint att se och höra med vilket allvar de uttalade de rituella fraserna om vänskap och samarbete (tror jag det handlade om rätt mycket…)
Det syntes på den gamle mannen, som överlämnade den levande kycklingen till mig för en stund, jag inbillar mig att jag kunde se att han visste, liksom jag visste, att det vi gjorde var att utföra en gammal ceremoni. Men den var likväl viktig! Jag inbillade mig att jag kunde se att han hade humor; han skrattade lite åt vad vi gjorde, samtidigt som vi tog det på största allvar.
De här, däremot, gjorde inga försök att smyga med sin glädje.
Liked this post? Follow this blog to get more.