Kärleken är en beroendeframkallande drog.
Den kan vara resultatet av ett trauma,
exempelvis ett oförglömligt möte under fullmånen
med din själs och kropps älskade.
Men den är oavvisligen därtill
genetiskt betingad.
Givet en viss DNA-uppsättning
löper du sextio procents större risk
(chansen finns, minst sagt!)
att bli gravt förälskad.
Det handlar om en ökad benägenhet,
inte om något direkt kausalt samband.
Men sannolikheten att du kärar ner dig,
med dessa amorösa gener i bagaget,
är sextio procent större
än för den genomsnittlige medborgaren.
Detta är numera vetenskapligt visat
under betryggande former,
medelst randomiserade
kontrollerade studier.
Fotnot: Dina kärliga lekar beror liksom allt annat i livet av tre faktorer: arvet, miljön och slumpen.
Efter läsning av Ett utstakat öde?: Om trauman, gener och livsberättelser som håller människor fångna (2026), av Markus Heilig.
Relevansen för nedanstående dikt har i och med detta rakat i höjden med åtskilliga hundra procent:
Om bland tusen kramar
en enda beskäres dig,
tro på den kramens mening,
tro på dess värmes glöd.
Du går icke ensam,
du faller icke kull.
Kramen har tusen vänner,
alla de dig väntar –
för kärleks skull.
Lycklig du är och säll:
Omfamnad du är i kväll.
Fritt efter Carl Jonas Love Almqvists Om bland tusen stjärnor.
Liked this post? Follow this blog to get more.