… och det är inte ofta det händer nuförtiden. Herregud, jag minns när jag varit på bokrean för en tretti fötti (småländskt uttal) år sen. Rune M, som plogade vägen, kom in i köket, och jag staplade skrytsamt och upphetsat upp en halv meter böcker på köksbordet. Jag berättade och Rune (som det är tveksamt om han hade läst en bok nån gång) lyssnade med imponerad min och sa: “Det har la fan inte jag med å göra (så sa han alltid om allting), men det var en helvetes massa böcker du köpt!”
Jaja, det var då det. Nu måste jag i princip göra mig av med lika många böcker som jag köper – för att få plats. Läser gör jag hela tiden, så gott högerögat tillåter, men mina böcker kommer från biblioteket.
Men, som sagt, idag har jag mot alla odds inhandlat ett stycke fin litteratur. Det blev Tomhet och ömhet (2025) av Isabella Nilsson. Jag har läst den förut (se gammalt inlägg), men den tål utan vidare att läsas igen. Boken innehåller 100 korta textstycken.
Jag slog upp boken på måfå, som man ibland plägar göra med Bibeln (inte jag dock) för att få ett visdomsord. Fann följande på sidorna 32 och 33:
19.
MÉNAGE À TROIS
du tar min ensamhet i handen,
jag släpper mitt grepp
och låter er gå
du tar min ensamhet i famnen,
jag vänder mig bort
och lämnar er så
20.
En gång när du var arg sa du att det enda jag är bra på är att skriva limerickar och suga kuk, och det var den finaste komplimang jag fått. Men saker som sagts i affekt ska man förstås tyvärr ta med en nypa salt. Så himla bra på limerickar är jag inte.
Kom sen och säg att min kärlek till Isabella Nilssons skrifterier inte är berättigad…
Liked this post? Follow this blog to get more.