Är jag idealist eller realist? Både och, tror jag. (Ja ja, det gäller kanske för alla förresten. Men graden av det ena eller det andra kan ändå variera avsevärt.) Å ena sidan brukar jag beskriva mig som fullblodsromantiker, å andra sidan när jag en obetvinglig lust att se livet och världen som de är, inte som de borde vara.
Tankar är en sak, känslor en annan… Eller? Egentligen hör de nog alltid samman, dessa två. Tankarna färgas av känslor, känslorna påverkas av tankar.
Hur är det för övrigt med drömmar? Ska man försöka förverkliga dem eller inse att de är och kan få förbli just drömmar, utan krav på förverkligande?
Utgångspunkt 1: Dikten Idealism och realism av Gustaf Fröding (ur Nya dikter, 1894):
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Utgångspunkt 2: Romanen Don Quijote av Miguel Cervantes (1605). Riddaren Don Quijote förkroppsligar för evigt den obotlige idealisten och drömmaren, hans väpnare Sancho Panza står för motsatsen: den jordbundne realisten som ser saker och ting som de är.
Här ett citat ur romanen. Det är Don Quijote som talar:
When life itself seems lunatic, who knows where madness lies? Perhaps to be too practical is madness. To surrender dreams — this may be madness. Too much sanity may be madness — and maddest of all: to see life as it is, and not as it should be!
När livet självt verkar vansinnigt, vem kan då säga var galenskapen sitter? Kanske att vara alltför praktisk och pragmatisk är galenskap. Att ge upp sina drömmar – detta kan vara galenskap. Alltför mycket sunt förnuft kan vara urbota dumt – och allra största idiotin: att se livet som det är, och inte som det borde vara! [min övers]
Med några smärre justeringar (gjorda av mig) kan det bli så här:
När livet självt verkar vansinnigt, vem kan då säga var galenskapen sitter? Att vara praktisk och pragmatisk är kanske det klokaste man kan göra. Att inte hålla på och drömma en massa omöjliga drömmar, utan bruka sitt sunda förnuft – se där, en vettig och vis livshållning! Och framför allt: det gäller att se livet som det är, inte som det borde vara.
Ungefär lika (o)klok som när jag påbörjade den här betraktelsen lyster det mig nu att avsluta densamma. (Eller blev det kanske ett kåseri? Rentav embryot till en krönika?) Nåväl, klokt eller inte, har i alla fall uppnått ett av mina mål för dagen: Att skriva nåt om vad fan som helst, så jag har något att lägga ut på bloggen…
Liked this post? Follow this blog to get more.