Regnet har upphört att falla till sist, men västanvinden är stark därute. Och jag har på outgrundliga vägar kommit att lyssna på Folk och rackare. De var en av de mest inflytelserika grupperna inom svensk folkmusik, läser jag på Wikipedia. Jodå, jag kan intyga att de definitivt hade stort inflytande på mig i alla fall. Folk och rackare bestod från början, när 70-talet var ungt, av Carin Kjellman och Ulf Gruvberg. De ingick i den pågående svenska visboomen, men influerades också starkt av den engelska folkrocken, med band som Fairport Convention och Steeleye Span t.ex.
Låtmaterialet var så gott som helt och hållet traditionellt svenskt. Första skivan hette Med rötter i medeltiden (1972). Men det lät “modernt”; de var inte renläriga folkmusiker, utan la till vad de hade lust med. Stämsången var central. Jag tror det var med deras hjälp jag insåg att jag älskade stämsång… Kunde nästan låtarna på de första två plattorna utantill. Det var ju så på den tiden att man noga övervägde om man skulle köpa en viss LP (jag iaf, snåljåp av födsel och ohejdad vana), lyssnade på alla låtar i affären först innan man slog till. Och sen spelade man skivan gång på gång på gång.
Herr Peders sjöresa fanns med på Med rötter i medeltiden. Och det handlar mycket riktigt om en medeltida ballad; den äldsta kända nedteckningen är från 1590. Medeltida ballader fascinerar mig. Det är något med den ödesmättade enkelheten, berättande plus upprepade omkväden, det oundvikliga och obevekliga händelseförloppet, ofta tragiskt. (Verkligen något helt annat än det man kallar ballader nuförtiden: i stort sett långsamma, lite smöriga och sentimentala låtar.)
Till saken hör, att just Herr Peders sjöresa ingick i min gamla farmor Lydia Larssons (född 1899) repertoar. Hon kunde texten utantill. Och enligt legenden i familjen så lärde hon ut den till min son Martin, varpå han bl.a. framträdde med låten vid simskoleavslutningen vid Gärdsjön (lite osäker på vad som är sant här, måste fråga M…).
Lyssna så får ni höra hur illa det gick för Herr Peder:
Herr Peders sjöresa
Herr Peder han gångar sig i kammaren in, han kammar och krusar sitt hår.
Så gångar han sig till sin kära fostermor och frågar vilken död han lida får.
Ja inte skall du ligga uppå sotesängen död, ej heller bli slagen uti krig.
Men akta dig väl för böljorna de blå, att de ej må förkorta ditt liv.
Ja nog skall jag akta mig för böljorna de blå, att de ej må förkorta mitt liv.
Jag skall bygga mig ett skepp utav lättaste kork, med master utav valfiskens ben.
Men när de hade seglat uti fyrahundra dygn så började skeppet till att slå.
Då bådo de alla till herren vår gud att de någon hjälp skulle få.
Kaptenen som var en förståndiger man, han talade förståndiga ord.
Han sade: Låt oss kasta gulltärningen ombord, att vem största synden haver gjort.
Och första gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på Herr Peder första gång, vår älskade konungason.
Och andra gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på Herr Peder andra gång, vår älskade konungason.
Och tredje gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på Herr Peder tredje gång, vår älskade konungason.
– Ja nog är det jag som största synden haver gjort, ibland dessa de sjöfarande män.
Ty kyrkor har jag plundrat och kloster har jag bränt och flickor har jag narrat och skämt.
Om någon utav eder skulle komma iland och min fästemö hon frågar efter mig.
Så säg att jag vilar under böljorna de blå, säg även att hon gifta sig må.
Så togo de Herr Peder i hans gullgula hår och kastade honom över bord.
När Herr Peder börja sjunka börja skeppet till att gå, och seglade på böljorna de blå.
P.S. Man undrar ju vad fan han skulle ut på sjön å göra, när han ju hade förvarnats att inte… Men så är det i ballader: ödet är obevekligt, oundvikligt. Och så undrar man om han var en riktig svinpäls (med tanke på alla synder han begått) eller en omåttligt ädel man som offrade sig för sina skeppskamrater. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.