önskar att jag vore frisk
så jag utan vådorisk
ännu en gång förrän jag dör
mått drista sticka näsan ut
ur hemmets hank och stör
och se hur vintern väl ser ut
när den nu så frackt en liten bit
för första gång på länge
vågat sig ända vägen hit
o bitit sig fast likt evigt klänge
men suck o ack
för kaffet tack
i fesoset fast
förkyld jag sitter
får stå mitt kast
ej minsta lust
till nåt jag gitter
ja, där ser man
så går det
det är straffet
du får det
bort ju stannat
vid din läst
och ej fått
för dig
att livet är
en fest
där man kan
orangutanga sig
hur som helst
fast man bevisligen
näst intill är äldst
bland dom som lever än
men kolar vippen sen
en förkyld, en Kunta Kinte
annars vet jag inte…
Liked this post? Follow this blog to get more.