Eller rättare sagt, titeln är: XSaurie. Så heter nämligen ytterligare (!) en ny låt på Spotify med JörgenTLarsson. Den släpptes (ville länge behålla den för mig själv, men föll till slut för frestelsen att skicka ut den i världen) tillsammans med Children of a Wandering Star igår. Marita Pahlén sjunger återigen andrastämma. Tobias Ruhtenberg spelar bas och elgitarr, samt står för den tekniska produktionen, icke att förglömma.
XSaurie
förstelnade saurien jag
inspärrad lever
mumifierad terminerad jag
insluten lever
solen därute
dunklet härinne
ingenting tänker
ingenting gör
ingenting ser
ingenting hör
drömmer ej längre
längtar ej mer
ingenting hör
ingenting ser
kylan
i skuggorna
bland åren
tiden
som sopar
undan spåren
tiden som slickar
såren
ingenting tänker
ingenting gör
ingenting ser
ingenting hör
drömmer ej längre
längtar ej mer
ingenting hör
ingenting ser
förstenade saurien jag
inspärrad lever
mumifierad terminerad jag
insluten lever
sinnesfri
sinneslös
sinnesfri
sinneslös
sinnesfri
sinneslös
å sinnesfri
sinneslös
å sinnesfri
sinneslös
Låten tillkom i samband med att jag barnvaktade mitt mycket fina barnbarn Frode. Denne hade dock stukat foten, och kunde i princip inte göra något mer än titta på teve åtta timmar i sträck (enerverande tråkigt program dessutom, enligt min mening…). Ute sken solen, inne var det mörkt och dystert. Hela situationen gjorde mig först väldigt uttråkad och nedstämd. Men så började jag hitta på en låt. Orden kom att handla om att jag kände mig som en dinosaurie (Frode har ett flertal gummidinosaurier) – förstenad och utdöd, typ. Totalt passiviserad.
Och det konstiga var att mitt stämningsläge i och med att jag grejade med låten förbättrades avsevärt. Trots att ju texten är ju extremt deprimerande egentligen. Men musiken blev vemodig och vacker…
Och sanningen är, att det där inspärrade tillfället, när låten kom till, långt ifrån är den enda gången jag känt mig som en förstelnad saurie eller förvittrad sfinx. (Elmer Diktonius har skrivit en gripande dikt med den sistnämnda titeln; skrevs när han redan var på god väg in i alzheimerdimman. Flera av orden i dikten har vittrat bort.) Min V-faktor (vemodsfaktor) är tämligen hög, så tungsinnet slår till då och då, med ojämna mellanrum.
Men då vet jag vad jag ska göra: skriv en låt, för tusan! Så känns det nog snart lite bättre…
Liked this post? Follow this blog to get more.