Att ett “barn har rätt till sina föräldrar” är det väl ingen som tvekar om. Men har föräldrarna “rätt till sina barn”? Frågan har aktualiserats för mig efter läsning av romanen Var är de vuxna, av Nina Lykke (norsk författare, stor favorit).
Den vuxne sonen Sigurd bryter kontakten helt med sin mor Ida, som är romanens huvudperson. Han beter sig som ett svin mot Ida, i hennes och läsarens ögon åtminstone (jag-roman, Ida är jaget). Och helt utan anledning, vad jag förstår. Sigurd hindrar dessutom Ida att ens få träffa sina två barnbarn, vilka föds efter brytningen. Det är grymt! Ida blir helt förstörd, hennes man lämnar henne, hon mister kontakten med sina vänner. Hon ältar detta med Sigurd, kan inte prata om något annat. Hon förstår ingenting.
Efter flera år utan kontakt vill Sigurd plötsligt ha kontakt igen. Han har plötsligt behov av sin mor, i samband med att han skiljer sig. Hon ställer upp, så småningom…
Jag blir förbannad när jag läser. Det är så orättvist! Ida ställer upp, beter sig schysst, men för det får hon bara skit. Sigurd beter sig som en skitstövel.
Ok, romanen är rejält skruvad, men ändå… Det ges många ironiska (roliga!) exempel på hur detta att “barnen alltid har rätt” tycks ha blivit någon sorts trend i samhället. Minns för övrigt att jag lyssnade på en podd för ett tag sen, där en terapeut hävdade att hon såg fler och fler exempel på barn som kände sig kränkta och ville säga upp bekantskapen med sina föräldrar.
Jag tycker så här: Visst, barn ska inte förtryckas, de har förvisso rätt att bli lyssnade på. Men så länge de är minderåriga måste föräldrarna vara vuxna nog att bestämma. Barn – inte minst tonåringar – är i regel dummare än sina föräldrar, av naturliga skäl. De har betydligt kortare livserfarenhet, och deras hjärnor är inte färdigutvecklade. Senare, när barnen är myndiga osv, är de ju så småningom inga barn längre, utan vuxna. Och då tycker jag att omsorgerna bör riktas åt båda hållen. Varför inte? Föräldrarna och deras barn blir väl med tiden goda vänner, kan man hoppas? (Ok, finns miljoner undantag, men ändå.) Och goda vänner är hyggliga mot varandra, bistår varann så gott det går, eller hur? När föräldrarna blir riktigt gamla blir situationen omvänd till slut: då är det gamlingarna som blir som barn igen, och behöver hjälp ibland.
Jag kan verkligen rekommendera boken i alla fall, det är god och berörande läsning!
Liked this post? Follow this blog to get more.