En saga om en saga

Det var en gång en man som hette Bigboss Bullysson (BB). Han var oerhört mäktig (det hörs ju på namnet) och kunde i princip göra vad han ville. Men grejen var den att han ibland hade lite tråkigt. Vad skulle man kunna hitta på som är lite skoj, funderade han på.

”Jo, jag vet! Jag skapar en värld och fyller den med växter och djur! Häftigt! Och som kronan på verket skapar jag ett par, en hane och en hona, som är lika mig; min avbild, typ.” (Honan var lite av en restprodukt; hon skapades av ett av hanens revben.)

Han kallade dem människor.

Sagt och gjort. Det tog en knapp vecka, sen var det klart. ”Nu ska vi se”, tänkte B.B. listigt, ”om människorna kan uppföra sig… Jag sätter upp lite regler, och följer dom inte reglerna så skickar jag dom till helvetet, där han den där jäkla Satan Satansson (SS) regerar. Då får dom nog fan vad dom tål! Men sköter dom sig så får dom komma till himlen hos mig.”

Det gick som man kunde förvänta sig. Eftersom människorna skapats till BB:s avbild så gjorde de lite som de ville. Jo jo, de gjorde väl en hel del fina grejer – men herregud (!) vad dom syndade!

Och inte nog med att dom bröt mot BB:s regler i parti och minut, dom var skittaskiga mot alla andra levande varelser i den där världen som BB hade skapat. Visst, dom jobbade hårt med att göra BB nöjd och bad honom om en massa saker (så många och så mycket att han inte hann hålla reda på allt). Men lika ofta höll dom sig till SS och gjorde sånt han tyckte var kul (“snus å knulla å travet” som Allan Edvall kallade det i en visa).

BB brukade göra stor affär av att han var en enda (mono, typ, inte stereo) och hade veterligen heller aldrig varit ihop med nåt fruntimmer, men lik förbannat lyckades han lura i folk att han skickade sin son (!) till världen och att sonen skulle rädda alla de där människorna – som bara gjort precis man kunde förvänta sig, just så som de var skapta (av BB själv!). Räddas från vad, kan man fråga sig. Ok, från SS kanske? Det kan så vara.

Men att de skulle räddas från den så kallade synden (som det troligen handlade om) genom att BB skulle låta en del av sig själv (som näppeligen kunde finnas ens om BB var mono som det sas) döden dö (på låtsas, ett par dar bara i och för sig, men ändå)…? (Han hade en viss Heliga Ande också vid sidan av; var kom han ifrån?) Nä, nu blev det rörigt över hövan…

Och tiden gick. Nu hade människorna varit igång och härjat flera tusen år. Nä, det här går inte an, tyckte BB – som förresten hade kommit att kallas Chefen/Direktören för det hela vid det här laget. Chefen/Direktören var en ganska egotrippad typ, om man ska vara ärlig, så han blev mäkta upprörd över att de otacksamma människorna han skapat inte gjorde som han ville. De bröt mot Direktörens bestämmelser stup i kvarten, och tänkte att det fixar sig väl om man bara ber om förlåtelse efteråt.

Det sas att Chefen var både allsmäktig och god, men så var det inte, i alla fall inte på samma gång. Hade han varit allsmäktig så hade han väl inte låtit den där SS hålla på och ställa till det som han gjorde med krig och elände. Och hade han varit god hade han väl inte fördömt alla som inte ens hört talas om honom eller de som hade hört om honom men som ändå syndade. Nä, problemet var att dom inte gjorde precis som Direktören ville, att dom inte var tillräckligt underdåniga, helt enkelt.

Men såna tankar och hårklyverier brydde sig inte Chefen om. Han planerade för räfst och rättarting, för domedagen! Det skulle bli en häftig upplevelse, kände han, att sitta där och döma alla levande och döda.

“Armagedon, apokalyps, ragnarök! Vad härligt!” skrockade Chefen.

Människornas enda mot/bot-medel mot allt det här var upplysning, vetenskap, förnuft och all god vilja de kunde uppbåda. Men de var inte så bra på detta. I stället skrek och ryade en del (många) om att det var en annan Chef som gällde, inte Bigboss Bullysson, utan en annan (som var precis lika egotrippad han). Och så blev det bråk mellan de olika cheferna/direktörerna, vilket ledde till att världen i stort sett blev helt renons på förnuft, när det behövdes som bäst.

Oklart hur det ska gå med allting, när detta skrivs. Det får framtiden utvisa, som det så floskeligt heter.

Men det ser fanimej inte vidare lovande ut…

Avslutar med lite passande musik att lyssna till, så här en tid före domedagen: Black Cat, med Janet Jackson.

Liked this post? Follow this blog to get more.