“En iskall i Alexandria” har man ju hört talas om. Uttrycket “en potato sandwich i Dubai” hör man däremot sällan. Och likväl smakade den utmärkt, färskt tillagad med lite vitlök i och wrappad i libanesiskt bröd. Så här såg omslagspapperet ut:
Smaken blev inte sämre av att klockan är 02.56 lokal tid (i Sverige blott midnatt) och jag har ytterligare 1,5 timmar att fördriva innan flyget till Jakarta avgår. Till sandvikaren intogs några klunkar Dallmayr mineralvatten, listigt inköpt för facila 3 arabiska emiratdollar (AED) i en automat (motsvarar styvt 10 svenska lusidorer; standardpris här på flygplatsen för en liten flaska vatten rör sig annars snarare om SEK 65!). Sånt gläder en smålänning! “Sätt en smålänning på en klippa….” heter det ju. Jag säger: “Sätt en smålänning på Dubais internationella flygplats…” (underförstått: “och han klarar sig utmärkt…”).
Alkoholen här i muslimska delen av världen är ju något ransonerad. På Arlanda däremot, bälgade Ers Resenär i sig en synnerligen välsmakande IPA-fatöl. Det var han väl värd, tycker jag.
Liked this post? Follow this blog to get more.