Ja, dom var förvånade, trattkantarellerna i novemberdunklet, över att jag inte var ute efter att plocka dom. “Så fort det dyker upp en tvåbening så kan man ge sig fan på att hen inte har nåt annat i huvet än plocka, plocka, plocka…”, suckade dom översiggivet. “Nä”, sa jag, “jag vill bara fota, fota, fota…” Jag var mycket noga med att ha det där inbjudande, vänliga, snea leendet på läpparna, så viktigt för såväl gatur- som naturfotografer, när jag närmade mig trattarna. Och si, de poserade villigt…
Liked this post? Follow this blog to get more.