Pratade just med en god vän på telefon (i 1 tim o 12 min). Han hade nyligen varit på cinematografen, och samman med sin hustru insupit den rykande färska storfilmen The Odyssey, regisserad av Christopher Nolan. De, liksom så många andra, hade alltså gripits av den s.k. hypen kring denna rulle. Han var inte överdrivet entusiastisk över vad han sett, och vi förundrades gemensamt över hype-fenomenet, rent generellt, som kan få folk att till varje pris helt enkelt måsta vara med på näst intill vad som helst.
Otroligt nog ryktas det om ringar på vattnet: Homeros Odysséen går svårt att få tag på! Den köps, lånas, läses (?). Onekligen glädjande, det är episk, suggestiv klassiker-litteratur som skrevs ned för 2.700 år sen, muntligt berättad långt dessförinnan. Tips till er som inte läst den, och inte kunnat få tag på den pga hypen: Här kan ni läsa den i sin helhet.
Själv måste jag erkänna, att jag länge hade rätt stora problem med det högstämda, omständliga, hexametriska berättandet i originalet. Föredrog och älskade Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946), en omdiktning av Homeros story, med den mångförslagne Odysseus i huvudrollen, inte bara till det yttre, utan långt in i själens allra mörkskrymsligaste vrår.
Men så småningom har jag lärt mig att uppskatta också Homeros original, inte minst på grund av den sexiga hexameterversen. Det är sex tryckstarka stavelser per rad, antingen daktyler (DAM ta da; ex.ord: irrfärder) eller trokéer (DAM ta; ex.ord: resan). Radslutet är alltid en daktyl + en troké; ex. ständiga resan).
Den sköna slutraden av andra sången har följt mig genom livet (bl.a. genom Harry Martinsons förmedling): Natten gick hän och det grydde till dag och de seglade ständigt.
Och jag har inte bara skrivit om hexameter i tidigare inlägg, jag har också skrivit en del på hexameter. Här får ni första strofen till dikten Drapa – småländskt hjälteepos, mestadels på hexameter och elegiskt distikon; eller Livet är en fest. För att ni ska kunna öva er att skandera på hexameter har jag fetat de betonade stavelserna:
Dagen fördunklades sakta, ren anades stundande natten
Gislaved, småländska metropolen, till vila sig redde
Icke så vår Athos, ej Portos, ej Aramis heller
Samman med D’Artagnan de sutto, vännerna såta
Samlade alla kring hyresrumsbordets vanskliga skiva
Damer dem lekte i hågen, damer med doftande barmar
Damer med vällustigt snidade spiror och ivriga midjor
Ack huru luften står tät omkring dem av ungmanlig åtrå
Här kan ni läsa dikten i sin helhet.
(Ett intressant spörsmål är förresten hur många (de berömda) musketörerna var egentligen, tre eller fyra? Titeln på Alexander Dumas roman från 1844, Les trois Mousqetaires, säger tre: Athos, Porthos och Aramis. Men så tillkommer ju den illustre gynnaren d’Artagnan, som ligger bakom det berömda mottot: En för alla, alla för en, och då är dessa alla onekligen lika med fyra.)
På Quest mellan Cartagena och San Blasöarna. 
Liked this post? Follow this blog to get more.