För några veckor sen utgjorde jag en femtondedel av de cirka 15 åhörarna på en spelning på biblioteket i Svenljunga. Artisten som spelade och sjöng hette Maud Lindström. Hon stod där rakt upp och ner med en nylonsträngad gitarr och framförde egna visor. Avståndet mellan henne och publiken var knappa två meter. Det var intimt, superintimt.
Jag visste ingenting om Maud Lindström på förhand. En god vän hade nosat reda på spelningen, kollat lite på förhand på Spotify, och lockade mig att följa med och lyssna.
Saken är den att det var så BRA! Så in i h-e bra! Okonstlat, naket, intimt, direktkontakt mellan sångerska och publik. Fina låtar och, inte minst, superbra texter! Hög beröringskoefficient…
Jag blev påmind om att just visor är ett grundfundament i min musikaliska bakgrund, kanske till och med viktigare än rock och pop. Jag levde med i vis-renässansen under 60-talet, med portalfigurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och många många flera.
Vad som utgör en visa är inte så lätt att säga. Men de flesta svenskar har nog en idé om hur en typisk visa ska vara. “En strofisk dikt med tillhörande melodi där i regel både text och melodi har en tämligen okonstlad karaktär”, enligt visforskaren Bengt R. Jonssons definition. Men avvikelserna och undantagen från denna beskrivning är säkerligen lika vanliga som själva prototypen.
En påstående som är riskfritt att göra är nog i alla fall att texten är viktig i en visa, lika viktig som musiken. Och då är Maud Lindströms sånger utmärkta exempel. Låten Du får gå handlar om hur en dotter hjälper sin döende, sjuka mor över gränsen till det land varifrån ingen återvänder. Det är mer realistiskt än sentimentalt och övermåttan berörande…
Inga stora ord blev sagda
på dagrummets balkong
Jag grät så tyst jag kunde
En bofinks sorgesång
Bara starkare tabletter
Ingen mirakelmedicin
Du somnade i solen
Palladon, Haldol, morfin
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå
Vi gick igenom alla smycken i ditt röda smyckeskrin
En skogsstjärna i silver, en berlock från Östberlin
Ett halsband från Bologna, en sten från Filipstad
En brosch jag gjort på fritids, en bärnstensring från Prag
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå
Jag gick korta promenader
Tog med blommor in till dig
Lupiner och pioner, rallarros och timotej
Jag höll dig när du kräktes
Läste Almqvist och Ferlin
Blötte trasan på din panna
Palladon, Haldol, morfin
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå
Säg mig en annan musikalisk genre utöver visan i vilken känslor så direkt och naket kan förmedlas…
Liked this post? Follow this blog to get more.