Befinner mig i existentiellt limboläge. Och då tänker jag inte precis på helvetets förgård (gammal innebörd av ’limbo’), där visserligen till exempel rättfärdiga hedningar kan få vistas. Och att jag är en stolt hedning är ju självklart sen mycket länge. Med rättfärdigheten är det dock mer si och så.
Men det spelar ingen roll, för nu var det inte den betydelsen av ’limbo’ det gällde, utan fastmer limbo i bemärkelsen ’ovisst ingenmanslandsläge’ eller ’oklart varkenellertillstånd’, typ.
Och roten till gropen är, att när jag igår tog mig ner till mitt lilla mysiga stamlokus ICA Maxi, kunde jag inte finna min favoritost sedan många år: mellanlagrad herrgårdsost nämligen. Den fanns ingenstans på de nyligen ommöblerade (fan också!) hyllorna. Alla andra j-a ostsorter fanns, bara inte DEN, den bästa; inte för mild och mesig, inte för stark och stinkande, men med god, gräddig nötsmak…
Sur blev jag, som ättika. Det är så typiskt att just jag ska drabbas, visst är det. Dom är ute efter mig! Dom vill mig illa!
Lugnade mig ett snäpp, tänkte att den kanske hade kommit bort i ommöbleringen eller nåt. Tog en mellanlagrad prästost i stället.
Men jag ruvade på känslan av min utsatthet. Så när jag fick syn på en ICA-medarbetare ställde jag frågan till honom: Var i helvete har min favoritost mellanlagrad herrgårdsost tagit vägen? Sa jag inte, men tänkte. Framställde i stället i hövliga ordalag mitt predikament, varpå den anställde mycket vänligt tog sig tid att söka och söka och söka på sin mobiltelefon. Men ingenstans, ingenstans stod någon mellanlagrad herrgård att finna. Nej, då måste den ha utgått ur ICA:s sortiment. Finns inte i någon ICA-affär i hela Sverige. Inget att göra åt.
Deprimerad styrde jag stegen hemåt. Hopplöst.
Nu idag, efter en natts orolig sömn med avbrott, har jag sökt på nätet. Och funnit! Den finns! Skulle kunna beställa den direkt!
Men så kom eftertankens kranka blekhet… Om en vecka far jag ju till Spanien på tio dar för att kolla flyttfågel vid Gibraltarsundet. Och nu har jag ju redan den där mellanlagrade prästosten… Det kanske blir för mycket. Nej, det är nog bäst att vänta. Om det är något mina goda föräldrar har lärt mig, så är det att ingen mat får förfaras.
Men ändå, den där gräddigt smakrika nötiga känslan i den första skivan till ostmackan vid första frukost klockan fem på morgonen… Den vill man inte vara utan. Och inte lever man så länge till heller, det gäller att ta vara på den tid man har…
Limboläge…
Liked this post? Follow this blog to get more.