Kategori: Allmänt

För drygt åtta år sen skrev jag dikten Vid pensiogränsen (se nedan). Jag läste upp den vid en liten samling, i samband med att jag slutade mitt jobb på högskolan. Det där är det naturligtvis inte en jävel som minns nåt av idag, utom jag. Men det faller mig ändå in i denna stund, att uppmärksamma (fira/beklaga?) drygt åttaårsdagen av min pensionering (efter 41 yrkesverksamma år). Jag lägger till det där rapkompet som jag använt flera gånger här på bloggen, och som ni vant er vid att kompas av, när ni övningsrappar. Så kan ni ha lite roligt medan ni läser (om ni nu inte ger fan i att läsa och ännu mer fan i att rappa – vilket är helt ok det med). Jag fetstilar stavelserna med tryck, som jag läser texten (vilket inte betyder att ni absolut måste läsa på samma sätt). Fyra tryck per rad, normalt sett… (slutet är komplicerat; 3 fyrslagsräckor på 2 rader, som jag läser det) ((P) betyder ett slag under tystnad).

Vid pensiogränsen

För halvtres år sen satt jag på en bänk
sippa på en vodka med läsk, och i ett blänk
var jag full som en alika för allra första gången
kramade kamrater och lyssnade till sången
av reptilhjärnedrifter i huvet och skrevet
graverade grundspår på min hårddisk – skrev det,
brevet till mig själv, om mitt öde i livet
wonderbart och jävelskap, mixat – givet

Nu jollrar jag tillbaka på åren som har gått
Tja, nåt har man väl gett, mycket har jag fått
till skänks utan att direkt ha förtjänat nåt
utan att ha vetat mig mena nåt (P)
annat än å ha lite lajbans på tå
inför insidans manande gå gå gå
som ett oskäligt hanbarndjur för det mesta
förhoppningsvis oförarglig för dom flesta

65 bast klok och vis som fan
står här å röker på balkongen i stan
på fredag lägger jag av med kneget
jag knogat i 40 jordsolvarv tar steget
ut i den fria pensio-rymden,
tomhetsångest eller nyfiken på fynden
som väntar i skuggan av närmaste planet?
Mager som en speta eller fet, ingen vet

Men en hel del finns det kvar att få gjort
för att undgå det vissna epitetet “liten lort“
Kom igen nu! Sitt inte där och mesa
Du vet vad som väntar, resornas resa!
Jorden runt, utan att flyga
Sinnena på, utan att smyga
i ensamhetstrygghetens desillusion
vid sidan av livet, deportation!

Visst vemodsaningar fler än för dom flesta
men hur det än går, så måste du testa
Blir det falla eller flyga, om du tappar greppet?
Tristan eller Påskön, vart seglar skeppet?
Havanna-galenpanna-tiger, dansar på månen?
eller halvdöd felkalibererade fånen?

Fröken! Kan jag få en Livet till (P) tack! Ridå? (P)
Ja, döden ingår väl eller? (P) Tack, det är bra så. (P)

Nej, jag gick inte ut idag. Kontrasten blev för stor. Igår befann jag mig i landets sydligaste provins, i den ljuvligaste knoppande vår. Idag blickar jag förfärad ut på ett eländigt vinterbakslagshelvete.

Beslutet var lätt att fatta. Jag stannade inne idag och mätte mitt körsbärsblad.

Visserligen är det förvisso så (som slås fast i Ers Undertecknads utomordentligt visa aforismer), att allting förutsätter sin motsats för att över huvud taget existera. Hade våren bara fortsatt att existera utan vinterbakslag eller sommarframfall, så hade vi så småningom knappt lagt märke till den. Men som det nu blev, blev kontrasten bara alltför våldsam för att vara hanterbar.

Skåne igår:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Borås idag:

• 

• 

• 

• 

• 

Om inte skatan hade varit en så vanlig fågel i Sverige, så hade det varit lättare att se hur vacker den är. Det är lätt att bli blind för skönheten i sådant vi omges av ständigt…

Verkar som min 94:e låt nästan är klar; mitt opus 94. (Målet är att nå 100 innan jag stervar å (av ty sterben). Den handlar om den lilla men naggande goda vadaren sandlöpare, på engelska sanderling. Att låten är på engelska förklaras dels av att det engelska namnet är vackrare i klangen, dels hade jag turen att få några excellenta sanderling-bilder när jag besökte min son med familj i South Carolina, USA, nyligen (se inlägget Sanderling).

Låttexten är en poetisk gestaltning av sandlöparnas sätt att röra sig på sandstranden.

Sanderling

they say i’m a sanderling
don’t know if that’s so
but i guess it is true
running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

making some use
of whatever’s at hand
sometimes on my own
sometimes joining the band

dodging sea wavelets
grainpickers on land
in hurry supporters
of runners on sand

scooting and scuttling
sometimes flashingfast flying
but running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

Inte riktigt mogen att sjunga in och lägga ut låten än. Men klicka här så kan ni se hur det som texten handlar om ser ut i den s.k. verkligheten.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Här ett exempel på musik som det är i högsta grad tillbörligt att lyssna på idag, på årets längsta fredag (Good Friday på eng, varför?), Amazing Grace, med en helt fantastisk manskör.

Och här ett exempel på musik man inte bör lyssna på idag (vänta till i morgon, Påskafton): Black Cat med Janet Jackson.

Själv kommer jag inte vare sig att värpa ägg eller hjälpa Gunnar, utan planerar aktivera mig med hjälp av en tripp ner till Skåne. Ska hälsa på (betoning på verbpartikeln förstås; att betona verbet och låta “på” fungera som preposition är icke tillämpligt i det här fallet, som hälsa på alltså) min dotter med familj i Helsingborg. Dotter Ylva är mycket förtjust i att pryda sitt hem med allehanda små figurer, vilka jag är mycket förtjust i att fotografera.

• 

• 

• 

• 

I gårdagens inlägg uppgavs att ett fossil skulle ha upphittats nära Gånghestervägen. Det var lögn och förbannad dikt. Blott ett utslag av Ers Undertecknads stofiliserade, ja varför inte fossilifierade, skämtlynne. Det rörde sig enkom om en gnutta i estetiserande former stelnad lera, på botten av en vattenpöl (vapúl, som lilla Ya förtjust brukade säga). Läget var åtminstone korrekt, vattenpölen med den spektakulära leran befann sig å en biled/bil-led till den led som leder till ut till förorten Gånghester.

Men det var duktigt av Eders Hovfotograf att upptäcka och föreviga de leriga formerna, det måste man säga…

Är jag en stofil? Härligt gammalt ord. Här några synonymer: original, klassik, perukstock, gubbstrutt, stöt, mumrik, mumie, enstöring, gubbstut, tvärvigg; och så användarnas bidrag: uv. Klassik har jag aldrig hört. Perukstock är en favorit, liksom mumrik, mumie och tvärvigg. En tvärvigg vill jag gärna vara ibland. Men tyvärr, är för konflikträdd och konsensuskåt för det. Och så användarnas bidrag (hämtat från sajten Synonymer.se): uv. Helt underbart. Ska du säga, din gamle uv...!

Sen kom jag att tänka på ett uråldrigt fossil jag hittade och fotograferade nära Gånghestervägen häromdan. Rimmar ju på stofil, tänkte jag. Kan det tänkas att jag så småningom omvandlas och förevigas i form av ett fossil efter döden? Till glädje för framtidens arkeologer och paleontologer…? Fan vet. Men så här snyggt såg det ut, Gånghestervägsfossilet. Kan bli en turistattraktion:

Från stofil till fossil (dikten)

Ville jag vore ett fossil
Men än så länge (suck)
blott en gammal stofil

Ack, om blott en perukstock
en mumie, en mumrik
en vigg av typ tvär…

Ja, en uv vore inte
heller så dumt
Vår största, mest
majestätiska uggla
Verkligen inte nån
rugguggla precis…

Naturen har två orglar, var det nån som sa: skogens orgel och havets orgel. Såsom varande såväl musik- som naturintresserad har jag lyssnat en hel del på båda. Egentligen borde jag väl känna mig mer hemma med skogsorgelmusik, eftersom jag är ett skogens barn. Gick varje dag till småskolan genom skogen ett par kilometer. Låg på rygg på den stora flata stenen och drömde om att bli stigfinnare när jag blev stor. Byggde otaliga kojor i skogen (som aldrig blev riktigt färdiga) med min gode vän Torgny, lade upp väldiga kotteförråd vid kojorna för att kunna försvara oss, om och när fienden kom.

Men jag vet inte. På senare år, ja kanske alltsen min Jordenruntresautanattflyga för sju år sen, så har jag lyssnat alltmer på havets orgel. De där sammanlagt 50 dygnen på lastbåt över oceanerna var en oförglömlig upplevelse. Lägg därtill att det snart inte finns någon riktig skog (olikstora träd av olika sorter, gläntor, blåbärsris och lingonris, tofsmesar, talltitor och svartmesar osv.) längre; bara kalhyggen eller planteringar…

Så trots att jag framlever mina dagar här i inlandet så har det blivit så att:

Djupt, djupt i mitt hjärta
vet jag allting om havet.
Med slutna ögon ser jag det
framför mig.
Långt, långt från havet
lyssnar jag kväll efter kväll
till havets röst.

Det där är en dikt av Ebba Lindqvist (1908-1995), en mycket fin havsdiktare.

Jag vill inte påstå, att jag direkt går och längtar efter havet. Men det finns där, allt det står för (väldig blå, i djupet oföränderlig, alltomfattande ingentinghet i evighet, amen) finns inom mig ändå.

Och näst senast jag skrev en låt (opus 92) så blev det en med titeln Breath of the Sea (Havets andedräkt). Första versen är så här:

on my way going south
where blows the
breath of the sea
running on the lookout
for what’s me
wondering still wondering
’bout the heart of my soul
is there still guts and grits enough
inside of me
to be free