Det var en gång en spindel som hette Imse. Hans fader var Folke Vimse och hans moder hette Märta Vimse, så Imses fullständiga namn blev Imse Vimse. Hela hans familj tillhörde den framstående Vimse-släkten.
En dag, när Imse hade spanat in en läcker fluga som fastnat i spindelnätet lite högre upp, tog han gud i hågen (vad nu det kan betyda) och klättrade modigt uppför tråden (eller ’trå’n’ som det heter på spindligt vardagsspråk), för att mumsa i sig den feta flugan.
Men ack,
då kom regnet
och spolade Imse ned.
Imse skämdes
och grät och tjöt,
och kröp in i en håla
för att få va ifred.
Och rätt som det var så smög sig några solstrålar in i hålan. Imse tittade ut, och såg att det blöta regnet alldeles hade torkat upp. ”Fan i helvete”, tänkte Imse (ja, bara tänkte; han svor aldrig högt; det hade mor och far förbjudit honom att göra). ”Skam den som ger sig!” Han tog tag i tråden och började klättra upp igen.
Och nu gick det bättre. Vilket visar, att ge upp det skall man aldrig göra. Klättra upp däremot, det är något helt annat det.
Ett av Vimse-släktens många nät (nyservat). 
Pappa Folke Vimses hängmatta. 
Modernistiskt sammelsuriumistiskt spindelkonstverk.
Liked this post? Follow this blog to get more.