Jag har märkt att jag, med stigande ålder, alltmer gärna lyssnar till musik i det lilla, intima formatet. Är helt enkelt inte lika mycket rockstjärna längre, mer typ eftertänksam visman/vis man. Jag var ung mitt under 60-talets visvåg, med artister som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, och många många flera. På den tiden kunde det hända att att ett gäng partajande ungdomar sjöng sånt som Helgdagskväll i timmerkojan (med text av Dan Andersson) på festen! Kan ni tänka er!? Låter otroligt i dessa tider.
I morse snubblade jag över ett album som jag håller mycket högt, och som jag lyssnat på otaliga gånger: Visorna, med Nina Ramsby och Martin Hederos. Helt suveränt bra! Nina R (som nu bytt kön och heter Nino, tror jag) sjunger, Martin H spelar piano och orgel. Nåt mer är det inte, och behövs verkligen inte heller. Här finns visor av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Carl Michael Bellman, Eva Dahlgren, Bo Sundström/Kasper, Olle Adolphson, Barbro Hörberg.
Sista låten på albumet är den här lilla pärlan, med text av Barbro Lindgren (ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra, 1974) och musik av Stefan Forssén:
Havet låter
på ett särskilt sätt
Himlen tiger stilla
Älska nån
är både svårt och lätt
tusen gånger
har jag gjort dej illa
Havet låter
på ett särskilt sätt
Himlen tiger stilla
Säj mej du
vad som är fel och rätt
för ögonen
vill inte öppna sej
och mina öron
hör så illa
Liked this post? Follow this blog to get more.