Klockan är halv nio och utanför mitt fönster råder fortfarande halvskymning (glaset är halvtomt), eller, ok då, halvgryning (glaset är halvfullt). Har det någonsin varit så här mörkt? Inte vad jag minns, i alla fall. Men i mötet mellan den försvinnande och den återkommande solen, om vi skålar och klingar det halvtomma glaset mot det halvfulla – där och då kan intressanta oförutseddheter ske. (se dikten Mellan på denna sida.)
Liked this post? Follow this blog to get more.
Detta att mörkret ständigt är så totalt överraskande och överväldigande, att det vartenda år aldrig har känts så mörkt förut. Det är magiskt med årstider. Jag suckar och förfasar mig över mörkret som alla andra, men i hemlighet njuter jag också av eländet. Vad vore vi utan kontraster?
Precis; kontraster, gränser, mellanrum – där finns mångfalden, visdomen, rörelsen, livet… Kommer i B.T.-krönika inom relativt kort…