Följande citat dök upp på Facebook i morse:
I believe that imagination is stronger than knowledge. That myth is more potent than history. That dreams are more powerful than facts. That hope always triumphs over experience. That laughter is the only cure for grief. And I believe that love is stronger than death.
Robert Fulghum, in All I Really Need to Know I Learned in Kindergarten. Uncommon Thoughts on Common Things (1986)
På svenska ungefär:
Jag tror att fantasin är starkare än kunskap. Att myter har större potential än historia. Att drömmar är kraftfullare än fakta. Att hoppet alltid segrar över erfarenheten. Att skrattet är det enda botemedlet mot sorgen. Och jag tror att kärleken är starkare än döden.
Jaha, tänkte jag, vad härligt det låter. Men är det verkligen “sant”? funderade jag sen. Tja, ligger kanske nåt i det… Att barnet instinktivt vet hur det är här i världen, eller åtminstone hur det borde vara… Att det i alla fall ibland skulle kunna vara så… Ja, kanske kanske…
Men vid närmare eftertanke tror jag det vore livsfarligt att tolka dessa påståenden som den enda sanningen. Att ha obegränsad tilltro till att detta alltid gäller.
Vart tar i så fall förnuftet vägen? Vetenskapen? Den ofta bistra sanningen att människor (inklusive barn) generellt är precis lika onda som de är goda?
Det skulle rentav kunna vara så som många kritiker av Fulghums teser har menat, att de bara är en samling sockersöta, snömosiga banaliteter…
Tillägg: Ovanstående tänkt och formulerat av en kämpande, klarhetssökande fullblodsromantiker – som vanligtvis naturligtvis absolut inte förnekar tillvarons mysterium. Bra jobbat, eller hur?
Liked this post? Follow this blog to get more.