Angående verkligheten – nej, inte den ”s.k. verkligheten”, utan den verkliga verkligheten, dvs. den enda vi har att hålla oss till, eftersom det är den enda vi uppfattar med våra bristfälliga sinnen, den enda vi sen ”känner kring” (detta jääääävla adv/prep kring, som används jämt och ständigt nuförtiden, ersätter alla andra möjliga uttrycksmöjligheter), den enda vi reflekterar kring (sic!).
(Är ni medvetna om att det jag hittills skrivit inte är en fullständig mening, alltså en huvudsats med subjekt och predikat, utan en sorts rubrik, som kan stå som överskrift, eller som kan följas av kolon (:, inte ;!)?)
Ok, jag upprepar, i väsentligt koncisare form:
Angående verkligheten:
- Antingen tar man den rakt upp och ner; känner det nödvändigaste, funderar inte så mycket, utan bara går på i enlighet med sina sinnens vittnesbörd. (Detta är nog oftast sunt, förmodligen det mest levnadsfähiga alternativet.)
- Eller också tittar man sig i spegeln och funderar: hur i helvete är detta möjligt? Att jag är jag? Att jag befinner mig här? Man betänker vilken utomordentligt märklig serie slumpmässiga händelser som har tagit en dit där man är, här alltså… (Fast å andra sidan: egentligen inget särskilt konstigt med detta förstås; bara konstigt i ljuset av den oerhört överskattade vikt man gärna tillskriver sig själv.)
(Hur egendomligt är det för övrigt inte att det finns något överhuvudtaget? Det vore väl naturligare och lättare att begripa, om det vore så att det inte funnes någonting?)
Liked this post? Follow this blog to get more.