Nu har det hänt igen. Vilse ensam i främmande land, utan en aning om hur jag ska komma rätt. Var på väg mot Beijing, men stod tveksam på stationen. Hade ingen aning om vilket tåg jag skulle ta. ”Is this the train to Beijing?” frågade jag en kinesisk dam. Hon bara skakade på huvet och sa ”no no no…” Total förvirring, ängslig att åka fel. Fullt med folk överallt– kineser allihop – utan ett enda engelskt ord i skallen.
Och så hade jag förlagt kameran (Nikon Z8), i vanlig ordning (se tidigare inlägg). Fan också… Även om jag hittar rätt tåg, tänkte jag, så är det åt helvete ändå. Kameran är borta för resten av livet, helt klart.
Desto lyckligare blev jag när jag vaknade vid halv femtiden. Jag hade drömt igen, med andra ord. Jag var inte vilse, jag var i säkerhet i mitt lilla hem där jag bor därhemma, och kameran låg i köket. Hemma med halmen alltså…
Puuh…!
Det där med att vara ensam och vilse i främmande land, det är en av mina återkommande matris-drömmar. Inte så svårtolkat precis…
Verklighetsunderlag finns också. Säg att du tar in på ett hotell i en främmande stad, där du inte förstår ett ord av språket. Du lägger kanske inte ens hotellet namn på minnet, innan du tar dig en liten promenad i staden. Plötsligt upptäcker du att du trodde att du visste hur du skulle komma tillbaka till hotellet, men det visste du inte. Du är vilse. Du kan inte från någon om vägen om språket är främmande nog, och ingen kan engelska. Du kan inte ens ta en taxi, för du vet ju inte vad hotellet heter. Då är du illa ute…
Jag vet, för jag har varit i precis den situationen. Mer än en gång, faktiskt.
Jag har numera ett särskilt dokument på datorn som jag döpt till ”hjärnsläpp”. Där antecknar jag när jag gjort mig skyldig till riktigt dumma grejer. Intressant att se om det handlar om en tilltagande trend…
Liked this post? Follow this blog to get more.