Månad: september 2026

Love and Play

Jovisst, jag är hemma nu, det har ni nog listat ut. Detta inlägg får fungera som avslutande minne från The Cliff House, längst ute på på tippen av The Door Peninsular, där jag tillbringade några dagar nyss (liksom sex gånger tidigare; första gången 1999).

Vågorna där, i den väldiga Lake Michigan har gått mig på hjärnan, och gett upphov till ett antal dikter och sånger genom årens lopp. Mycket av detta har förekommit på denna blogg tidigare; jag länkar till en del i det följande.

Innan jag for till Amerika den här gången gjorde jag ett par nyinspelningar av låtar som har med de där magiska talande vågorna att göra. En har ni redan hört, nämligen den nyskrivna Now is for ever.

Här kommer den andra: Love and Play. Det rör sig om en översättning av Finnas till, vilken höras (och ses) på avdelningen Hemmamusikvideor. Den som vill jämföra den svenska och den engelska texten besöker med fördel den här sidan.

Love and Play

wavelets whispering me
talking in water
big dipper joins in
starry shining sleepwalker
well, what can they say
life’s so sad, life’s so grey
you just got to struggle on and on
come what may

and the sun is alone
and the moon is all gone
flowers bow and moan
the schooner sails at dawn
and listen there’s
a broken heart stopped
singing its song
another one
just beats on and on and on

almighty waves
beating the shoreline
frightening rumors spread
through the grapevine
hammering their message
relentlessly and cold
mercilessly roaring:
scared ones be bold!

and the sun is alone
and the moon is all gone
flowers bow and moan
the schooner sails at dawn
but listen there’s
two poor lonely hearts
beating together
days and nights
and nights and days along!

wavelets whispering me
talking in water
big dipper joins in
starry shining sleepwalker
i know what they say
life’s worth living all the way
you learn you laugh and cry
you love and play

Hem ljuva hem, vem är väl så väl som du?

Hemma igen i mitt lilla hem där jag har mitt hem (även om jag i princip är hemma var jag än lägger min hatt (även om jag i princip aldrig har haft nån hatt (är i princip ingen hatt-människa (prövade en sån där Crocodile Dundee-hatt i Australien en gång, men det såg för jävligt ut)).

Jag har alltså kastat ankar i mitt enkla tjäll (my humble abode), om ni greppar (eller hajar, som stesens urfader uttryckte det en gång, som nybliven lärare i vår femteklass – vi begrep inte ett jota, kan tilläggas; vi visste att hajar var farliga som fan, men begrep inte att haja kunde vara detsamma som att begripa). Greppa tycker jag för övrigt är ett roligt ord för förstå/begripa. Ordets semantik inkorporerar då det abstrakta med det konkreta; på precis samma sätt som verbet fatta gör. Greppar ni? Inte? Ja, då får ni väl fundera lite, så löser det sig nog.

Två ostmackor och en kopp java till frukost, kan ni tänka er nåt bättre? Osten hyvlas därtill av en osthyvel, detta för Svedalas ljuva nejder så unika redskap…

So It’s Fare Thee Well

So it’s fare thee well, my own true love (lake)
I’m leavin’ in the first hour of the morn
It’s not the leavin’ that’s a-grievin’ me
But my true love (lake) who’s bound to stay behind

So it’s fare thee well, my own true love (lake)
We’ll meet another day, another time
It’s not the leavin’ that’s a-grievin’ me
But my true love (lake) who’s bound to stay behind

Fritt efter B. Dylan

Strumpebandssnok

Det här är en strumpebandssnok som jag nästan trampade på idag. Jag blev glad att se den. Minns inte när jag såg en orm senast.

Tyckte också det var ett lustigt namn den hade. Googlade på det, och fick veta att de där ränderna den har liknar gammeldags strumpeband. Det borde jag väl begripit. Men det är inte så ofta man ser strumpeband nuförtiden heller. Eller hur? (Lite synd, kan jag tycka.)

Orgie

Vet inte varför jag alltid varit så fett förtjust i den här färgen på vatten. Men det har jag. Är det nån som vet vad färgen kallas? För det är jag osäker på.

Här kommer en våggenomlystfärgorgie from far way up Door County Wisconsin Lake Michigan!

Ett överraskande besked

Under mina strövtåg här i Door County fick jag plötsligt syn på den här skylten:

Ett överraskande besked, om något! Jag har alltid trott att Valhalla hade betydligt mer än sex år på nacken. Men sen kom jag på att en eller annan restauration kanske har skett, varvid stället tillfälligt måst stängas ner, varpå så ett nyöppnande har skett 2020, som skylten anger.

Ytterligare ett anslag angav vad som gäller där i Valhalls ljuva ängder:

Progressivt så det förslår, eller hur! (Rentav drag av viss wokisering…) Man undrar lite hur de gamla islänningarna finner sig tillrätta med dessa propåer…

Ytterligare överraskningar väntade lite längre fram på vägen. Man kan tydligen enkelt för en överkomlig penning få en skymt av ingången till dödsriket! För att sen tryggt och lugnt återbördas till vår värld (sådan den nu är), får man förmoda.