Maj-Gull Axelsson håller med mig

Ni tror kanske att det bara är jag som hävdar att allt alltid funnits (och alltså inte skapats av ingenting, och framför allt inte av nån skäggig gudsgubbe som människor har fantiserat fram; se tidigare inlägg)? Nejdå, inte alls. Maj-Gull Axelsson, urstyv författare enligt min ringa mening, håller med mig. Så här skriver hon i Aprilhäxan (1997):

Men numera vet vi att Newton bara snuddade vid verklighetens yta. Universum är inte en oföränderlig maskin, det är ett hjärta. Ett levande hjärta som vidgas och drar sig samman, som växer i det oändliga innan det krymper till en obegriplighet. Och som alla andra hjärtan är det fullt av hemligheter och mysterier, gåtor och äventyr, förändring och förvandling. Bara ett är oföränderligt: mängden massa och energi. Det som en gång har funnits ska finnas för evigt, om än i ny och annorlunda form. [min kurs.]
Varje partikel i den ofullkomliga klump som är min kropp är alltså lika evig som världsalltet. Men det unika med just denna partikelanhopning är att den vet att den finns.
Jag har ett medvetande. Däri skiljer jag mig inte från någon av de människor som omger mig, de som kan gå och tala. Och det är min övertygelse att meningen ligger gömd just där, i medvetandet. Jag vet ingenting om dess form och ingenting om dess innehåll – om meningen är en ekvation eller en dikt, en sång eller en saga – men jag vet att den finns. Någonstans.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Att kalla universum ett hjärta tycker jag kanske är lite väl romantiskt. Men om hjärtbenämningen fungerar som en metafor för att universum pulserar, så absolut. Universum är verkligen inte någon “oföränderlig maskin” (se citat ovan). Universum rör sig, förändras. Men det finns inga linjära rörelser i universum, inte i det långa loppet. En linjär rörelse måste ha en början och ett slut. Men universum har ingen början och inget slut. Det har alltid funnits. Men det pulserar. Det utvidgar sig just nu (efter “big bang”), men kommer om några årmiljarder att dra ihop sig igen, för att sedan så småningom utvidga sig igen, krympa igen, utvidga sig igen, osv osv osv. i all oändlighet.

Och Maj-Gull Axelssons fint formulerade klokskapstankar leder henne fram till medvetandet, den tredje existentiella grundgåtan (se tidigare inlägg). Så rätt, så rätt… Medvetandets tillkomst och natur är verkligen en gåta att grubbla på… Återkommer om detta.

Luftens virtuoser

När jag började med fåglar 1962 kallade vi dem tornsvalor. Nu vet vi att de inte är några svalor, utan tillhör seglarfamiljen. Tornseglarna är ytterligt fascinerande fåglar. De tillbringar större delen av sina liv i luften, ja utanför häckningstid befinner de sig i luften i tio månader i sträck, utan att landa. Bara när de häckar sover de i boet, som andra fåglar.

De äter, dricker, älskar och sover i luften. De äter flygande insekter, dricker regnvatten, eller “skopar” upp vatten i farten från någon sjö eller vattensamling med undernäbben. En parningsakt kan kanske liknas vid när två flygplan genomför en tankningsoperation i luften. Sover gör de med en hjärnhalva i taget i låg glidflygshastighet på drygt 1.000 meters höjd.

Tornseglarna kan komma upp i 100 km/tim i planflykt om de vill, men flyger vanligtvis i 40-60 km/tim. I störtdykningar kan de nå 200 km/tim.

Ungefär 600.000 par tornseglare har haft för vana att häcka i Sverige, men de har minskat kraftigt under senare tid, bl.a. pga av brist på lämpliga boplatser i håligheter och under tegelpannor. I år har jag sett betydligt färre tornseglare än vanligt, och jag har hört andra fågelskådare säga samma sak. Varför vet jag inte.

Tornseglarna övervintrar i södra Afrika, alltså söder om Sahara. På flyttningen kan de avverka upp emot 80 mil på ett dygn, men färdas vanligen drygt 50 mil per 24 timmar. De anländer till Sverige i maj och lämnar landet senast i augusti.

17:e augusti i år hade jag turen att omvärvas av tornseglare ute på Falsterbonäset. De var på väg söderut förstås, men provianterade på Sverige sydvästligaste utpost. Jag stod länge och försökte fånga de snabba fåglarna med mitt teleobjektiv. Det är inte lätt, det kan jag säga. Desto gladare blir man förstås, när man ändå lyckas fånga dem på bild:

Vidare utredning av de stora frågorna

Lovade återkomma med vidare utredning av de tre stora existentiella frågorna (se tidigare inlägg):

1 Att det finns någonting snarare än ingenting.
2 Hur liv kunde uppstå från död materia.
3 Medvetandets uppkomst och natur.

På 1 svarar jag: Hej då! (nä, skojar bara, kom att tänka på en skitrolig bild av Nina Hemmingsson).

Första frågan är enkel och redan besvarad: Allt har givetvis alltid funnits! Vi behöver därmed inte räkna med ingenting, bara med någonting. (Intighet däremot finns det gott om. I huvet på oss/mig iaf…) I och för sig skulle nån tjurig jävel kunna invända att det väl ändå är konstigt att någonting alltid har funnits. Kunde ju lika gärna varit ingenting som alltid funnits. Men jag anser ändå att vi har bra grepp på första frågan.

Vad gäller fråga 2, om livets uppkomst, har jag följande att säga: För det första är inte gränsen mellan levande och död materia så skarp som vi gärna föreställer oss. Ja, jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att all levande materia är före detta död materia, all död materia är före detta levande materia… (har för mig att Ekelöf sagt detsamma i nån dikt f.ö.).

Gränsen mellan liv och död är flytande. Jättevirus (upptäcktes 2003) ligger i gråzonen; de är både döda och levande.

Annars säger en AI-googling så här om livets uppkomst: Livet på jorden uppstod genom att enkla kemiska ämnen i urhavet eller vid heta källor, som aminosyror och sockerarter, byggdes ihop till levande celler för omkring 3,8 till 4 miljarder år sedan.

Har länge tänkt att det vore fint om en del av mina molekyler så småningom kunde ingå i en maskros efter att jag kolat. Men nu funderar jag på om det inte vore lugnare att ingå i en sten… Det är något visst med stenarnas stenighet, visst är det? De är inte rastlösa på minsta vis, tvärtom, de har oändligt tålamod. Och de klarar ensamheten bra… Okej, de är döda, de lever inte, visst. Men, handen på hjärtat, är inte livet lite överskattat, trots allt? märkvärdigt är det väl ändå inte? Har testat i 76 år nu, och hänger gärna med ett tag till i och för sig. Man är ju nyfiken på att se hur det ska gå med allting. Men det är en helvetes massa jidder hit och dit, det är det.

Om jag blir en sten när jag är dö vill jag gärna ligga vid havet…

Eller kanske strax under ytan i någon muntert strömmande bäck…

Braskande nyheter!

Har ni hört det senaste? Inte? Jo, studier visar att allt alltid har funnits!

Massan är evig och oförstörbar. Om än i skiftande former, naturligtvis. Med hjälp av energi – också den evig och oförstörbar om än föränderlig – kan tillfälliga skapelser (som t.ex. jag) uppstå, för att sedan åter entropiera igen och så småningom förvandlas till och ingå i något annat.

Men sannolikheten att någonting skulle ha uppstått ur ingenting är försvinnande liten, för att inte säga obefintlig (se tidigare inlägg för lite mer s.k. kött på de s.k. benen).

Minnesvärda resor 16: Irland 2019

I maj 2019 deltog jag i en resa till Irland i Fokus Fotoresors regi. Det var min första fotoresa och som sådan mycket minnesvärd. Utmärkta ledare var Gert Olsson, Kinna, och Lars Pettersson, Falköping. Jag lärde mig mycket, och många fina bilder blev det… Det var en blandning av kultur och natur, och vi höll mestadels till på västra Irland, där det är som vackrast.

Ett tag på 1990-talet var jag en riktig Irlands-freak; for dit flera år i rad. Hoppade medvetet över England, eftersom jag läst in mig lite på irländsk historia, och var mäkta förbannad på hur England behandlat denna sin mest närbelägna koloni under 800 år.

Fyra album finns på Flickr från Irlandsresan 2019, betitlade Birds, Miscellaneous, People och Scenery. Titta på dem om tid och lust finnes.

(Använd en dator (helst 27 tums skärm), inte en liten ämlig telefon. Se till så ni får stora bilder som täcker hela skärmen. En bra variant är att klicka på en liten ikon i form av en fyrkant, med en piltrekant som pekar åt höger. Klickar ni på den spelas bilderna upp som ett bildspel; det är snyggt och praktiskt.)

Nedan en smakprovsbild från varje Flickr-album:

Kärrharkrank

Ok, jag vet, jag är inte supersnygg jag heller. Men kärrharkranken ser ut som en som bara en moder kan tycka är söt… Vi är väldigt olika: harkranken har sex superlånga ben, jag har bara två korta. Och feijan, den ska vi inte prata om… Potatisnäsa kontra ett tryne man inte skulle kunna föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Men bautahäftigt alltihop, enligt min ringa mening!

(Glöm inte att ni kan högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att se en större bild.”)

Medeltidsbröllop!

Idag ska ÚnderFúnder (Marita P och jag) spela på ett medeltidsbröllop i Uddebo. Spännande är bara förnamnet. Vi ska bl.a. spela min låt Balladen om Lille Jon och skön Esmeralda. Melodin är helt egen, men storyn, det tragiska triangeldramat med ond bråd död i den medeltida hederkulturens namn, den har jag till stora delar hämtat från låten Little Musgrave med irländska gruppen Planxty. Det är en låt jag hört otaliga gånger, och som näst intill fått mig gråtfärdig varenda gång.

Nu föll det mig (av okänd anledning) in att lite närmare kolla in hur det ena gett det andra textmässigt. Det är fråga om en mycket fri översättning

Här först en länk till den irländska låten (ÚnderFúnders version får ni vänta på ett tag):

Lyssna på låten och följ med i texten:

Balladen-plus-Musgrave