Den är extra attraktiv för mig eftersom den är brandgul, en av mina favoritfärger. Ja, just det, brandgul! Det tycker jag låter mycket rejälare än det fisförnäma, i min ungdom näst intill okända, orange. Och så förstår man ju vilken färg det handlar om när man säger brandgul – något gult som satts i brand förstås!
Brukar lite skojsamt säga att jag naturligtvis var tvungen att skaffa mig en brandgul bil, nu när jag blivit lycklig ägare till en brandgul keps. Se bara, så fina de är tillsammans:
Vet ni vad det är för likhet mellan Kaisergebirge i Alperna och Tånga hed i Vårgårda? Inte? Jo, på båda ställena växer klockgentiana, eller som den heter på tyska: Enzian. Den ser ut så här:
Enzianerna i Tyrolen, Österrike, såg jag på vandrande fot, en underbar försommardag 1966, klockgentianan på Tånga hed för bara någon vecka sen.
För övrigt måste man ju erkänna, att Alperna och Tånga hed på många sätt är väldigt olika också. Tånga hed är rejält platt, medan Alperna typiskt är vådligt kupierade (som morbror Georg brukade säga när han egentligen menade kuperade [han var f.ö. en underbar person, ett riktigt naturbarn, som svor och spelade munspel (favoritlåt: Hål i väggen)] så det stod härliga till).
På tal om likheter kan jag inte låta bli att berätta den där Pippi Långstrum-historien… Hon munhuggs med en skitviktig förnäm herre som kommit körande till den lilla lilla staden i sin vräkiga bil och nu funderar på att köpa Villa Villerkulla. Pippi frågar den fine herrn, om han vet vad det för likhet mellan honom och henne? Nej, det vet han verkligen inte, kan väl inte finnas nån likhet mellan en så fin herre och en sån oförskämd barnunge, menar han på. “Jo”, säger Pippi, “båda är vi stora i truten, utom jag.”
Snubblade över musikdokumentären Eva Cassidy – rösten som tystnade på SVTplay igår.
Se den.
Lämnade mig tårögd. Hon är en av mina absolut största musikaliska favoriter. Ingen – ingen – kan mäta sig med hennes känsliga röst, speciellt i lugna, känslosamma låtar. Lyssna på hennes version av Sting-låten Fields of Gold och försök sen säga emot mig…
“När man är fågelskådare blir man aldrig lottlös, när man är ute i naturen.” Ja, så sa han, vår lärare i 5:e klass (stesighetens urfader, ni vet), som inspirerade några stycken i klassen till att börja kolla fågel. Och visst hade han rätt. Det fanns alltid några aves att observera. Det var svårare med däggdjur, till exempel.
Men nu har förstås cirka 20 procent av våra bevingade vänner försvunnit (individer alltså) sen 1980-talet. Dessutom har jag ju onekligen sett rätt mycket på de här 64 åren (sen den där första tofsmesen). Och nuförtiden fotar jag mer än jag skådar. Tillkommer då, att det inte alltid är så lätt att plåta fåglar. De har en tendens att flyga iväg när man minst anar det.
Därför har jag stor glädje av mitt tilltagande intresse och fascination inför blommornas och insekternas värld. Det gör, att jag i princip aldrig blir lottlös när jag fotostrosar i vår vackra natur (undviker virkesåkrar och kalhyggen givetvis).
Men min utflykt till Storsjö-leden häromdagen började inte bra. Det var fullt med skrålande badgalningar, men ont om faunistiska fotomotiv. Bara nån enstaka ockragul buskmätare, kanske några få blåbärsparkmätare, ingenting annat:
ockragul buskmätare (vad annars?)
blåbärsparkmätare
Men då, plötsligt, small det till! Jag fick syn på en vit spindel i ljungen. Ah! En blomkrabbspindel! (tänkte jag inte då, men väl sen när jag identifierat den med min insektsapp) Den var skitsnygg! Satt först någorlunda stilla, men tog sin sen via sin egen spindeltråd (arm- eller bengång?) till en annan ljungtuva.
Blomkrabbspindlarna spinner inga nät, utan sitter på lur, och övermannar sina byten med ren råstyrka. De kan också ändra färg, utifrån vilken blomma det sitter på (även om det tar lite tid förstås; därav förmodligen färgdiskrepansen visavi mjölkörten nedan). Jag menar, bara en sån sak. Häftigt är bara förnamnet!
Så småningom försvann den lille gynnaren. Det stod dock inte länge på förrän ytterligare en attraktion fångade mitt norra. En lockespindel! Närmare bestämt troligen en tidiglocke (tog jag reda på sen). Enormt långbent och otympligt elegant!
Vi såg varann i ögonen ett bra tag där. Vet inte vad spindelen tänkte på (förmodligen nåt i stil med “vad glor han på, den där tvåbeningen? Har han aldrig sett en tidiglocke förut eller?”). Själv var jag helt absorberad i nuet, tänkte bara på att få så bra bilder som möjligt. Glömde fullständigt att man kan bli sjuk när som helst, och att jag säkerligen kommer att dö en gång, exempelvis. Sånt är värt en hel del i dessa oroliga tider.
Funderar på om jag inte ändå skulle skaffa mig en liten stuga ute i naturen. Vore så mysigt att höra fåglarna sjunga, och bara morgonledes kunna träda ut i mångfalden av blommor och bin…
Fick korn på en fin liten stugeluga i Yxnås häromdagen. Tror jag skulle kunna lägga rabarber på den ganska så billigt. Lite tveksam dock. Finns nog en del att göra där. Kunde kanske må väl av lite mer färg på fasaden. Och taket verkar ju ha några år på nacken förstås…
Men inredningen var fin. Där fanns det mesta redan; bord, stolar, kaffepetter, osv.
Texten har ni sett förut (se tidigare inlägg). Den är för övrigt delvis ett lån (sampling) av mig själv; från en låt som heter Till ro.
Även melodin är lånad (stulen). Känner ni igen den? (Håller på att lära mig spela in lite alldeles själv. Det går så där; därav det lite burkiga ljudet. Om ursäkt för detta.)
Ja, med risk att bli tjatig: Om Havet igen. Det är inte första gången, se t.ex. inlägg om Havets orgel. Jag borde ju skriva om skogen gång på gång, med tanke på att jag är ett skogens barn, som låg på den stora fyrkantiga stenen nedanför Beata kulle och stirrade mot himlen och drömde om att bli stigfinnare när jag blev stor.
Men skogen i Sverige är ju till största delen förstörd, som ni vet; bara virkesåkrar/plantager eller kalhyggen. Och har man en gång seglat, om inte på alla de sju haven, så åtminstone på tre av dem: Norra Stilla havet, Södra Stilla havet och Nordatlanten, i sammanlagt 50 dygn i tre etapper, ja då glömmer man aldrig oceanernas ofattbara väldighet…
Men redan långt innan denna odyssé (alltså Jorden runt utan att flyga, 2016-17) fascinerades jag av denna dikt, som förekom i en engelsk lärobok vi hade i gymnasiet:
Sea-Fever BY JOHN MASEFIELD I must go down to the seas again, to the lonely sea and the sky, And all I ask is a tall ship and a star to steer her by; And the wheel’s kick and the wind’s song and the white sail’s shaking, And a grey mist on the sea’s face, and a grey dawn breaking.
I must go down to the seas again, for the call of the running tide Is a wild call and a clear call that may not be denied; And all I ask is a windy day with the white clouds flying, And the flung spray and the blown spume, and the sea-gulls crying.
I must go down to the seas again, to the vagrant gypsy life, To the gull’s way and the whale’s way where the wind’s like a whetted knife; And all I ask is a merry yarn from a laughing fellow-rover, And quiet sleep and a sweet dream when the long trick’s over.
Man hamnar lätt i en gungande rytm (som på havet) om man läser/skanderar den högt. Pröva, så får ni se!
Det kan man inte säga om texten Jag måste dra, som faktiskt delvis är en pendang till Sea Fever, tro det eller ej. (Egentligen är det en låttext faktiskt, men melodin får ni höra en annan gång.)
Jag måste dra BY JÖRGEN LARSSON
Jag måste dra, ut på havet igen, till vindens och vågornas land som flyger och far som de vill och behagar till himmelhorisonternas rand En båt av bark, ett segel av lärft, det är allt vad en mänska behöver en kasse med öl, lite brunrom därtill, det räcker så väl och blir över
Nå men skaffning då, nåt att stoppa i krävan får väl seglarn inte förglömma? Inte är det väl vist att med magen mullrande tom under stjärnorna drömma? Jomenvisst, med skeppskorpor skadar nog ej att omsorgsfullt fylla vår skans Skorpvivlarna knackar vi ut på vår durk till att tråda en ysterlig dans
Skepp ohoj! Kast loss! Skjut ut alle man och kölhala kölsvinets akter! Ryck upp dig och ta dig i kragen ta mig fan! Och visa dina sjömannatakter!
Femton vivlar på död mans kista, tjolahej och en flaska med rom Sitt inte kvar på land där och vela, släng dina måsten och kom Så sätter vi segel och rullar och rollar oss ut på de vidaste haven Trist-å-tråkiga landkrabborna får ligga där dom ligger och känna hur det skaver i graven
Och natten gick hän och det grydde till dag och han seglade, seglade ständigt Bort från demonerna, bort från allt jävelskap, bort från allt jämmerligt eländigt Allt vad som fanns, det finns inte mer, natten är dagens mor Snyt dig i näven, rispa ditt skinn, blott oceanen är stor
Njut av stunden, glöm alla tunga tankar och morgondagens beslut! Sippa din whisky, puffa på cigarren, tills djävulen själv tittar ut!
När det blev uppenbart att mänskligheten gjort vad den kunde av planeten och att inte mycket mer fanns att hämta, uppstod en stark längtan att bli något annat än just människa. Många ville bli träd, helst en ek eller platan. Det visade sig svårt och de valde då att gå ut för att själva stå nakna bland träden.
Efter en tid kom de att likna träd alltmer och de föll, så småningom täckta av löv.
Andra som blivit djur utan att ens välja det, galopperade vilt tjutande förbi utan att se.
Ytterligare andra satt vid eldar i skydd av berget, som om de alltid hade suttit där. Insvepta i pälsar gjorde de sig var sin kniv av sten.
Deras ögon var på ett lustigt vis fästa högt upp i pannan.
Det gjorde att de kunde se långt i fjärran. En storögd förståelse växte hos dem.
Några andra sitter en bit längre bort. De har gjort en eld av gamla förpackningar och bildäck. De är illa klädda och behöver värma sig. Det är kvinnor, män och barn, folk från olika håll, Fisksätra, Hofors, Avocadobergen och ännu längre bortifrån.
Människor. I morgon ska de gå vidare mot havet. Där ska de gå längs stranden. De hoppas hitta en båt som kan ta dem vidare.
En saga har sagt det.
ur Mänskligheten (2022) av Thomas Tidholm
Jag längtar då och då efter att skriva något, oklart om vad. Uttrycka något jag känner och tänker. Det skulle vara skönt, känner jag vagt. Oklart på vilket sätt. Det är sällan det blir av att jag gör det, av olika oklara anledningar. Ibland försöker jag tillfredsställa samma behov genom att läsa något som väcker känslor och tankar. Läste för ett tag sen Thomas Tidholms Mänskligheten.
“Mänskligheten är en tankebok där Tidholm i den fria diktens form ömsint betraktar människans historia och märkliga språk, hennes utsatthet och tillkortakommanden.”
Så står det på baksidan av boken. Jag fick inte ut någonting av att läsa den. Först. Sen läste jag om, och vissa delar av texten talade till mig, bl.a. det jag citerat ovan. Ord når mig stundom. På djupet. Men intrycket är att det sker alltmer sällan, tyvärr. Inte bara för mig, utan för de flesta. Det ligger inte i tiden, som man säger. Vår tid är alltför snabb, glassig och ytlig för att vi ska hinna med något sådant.
Hur är det för dig, du som läser detta? Når orden ditt innersta ibland?
Vid ett besök i Hjo (trästaden) nyligen slog det mig att det nog verkligen vore på tiden att jag såg över mina ögonfrans- och ögonbrynsrutiner. En påfyllning av fransarna vore inte fel, och varför inte också en browlift?
