Månad: juni 2026

Ett litet fotbollspoem i traditionell bunden, rimmad form, inför Sveriges match mot Frankrike i fotbolls-VM:

Mindre snack
och mer verkstad,
tack.

På Ljungavallen därhemmavid växte ljungen näst intill halvmeterhög på alla ställen på planen där det inte spelades så mycket (hörnen exempelvis). Målen var konstruktioner bestående av tre plankor, en lång (ribban) och två kortare (stolparna). Nät saknades. En rökare (hårt skott) i mål betydde att man fick leta efter bolluschlingen ute i skogen nånstans.

Här spelades vilda matcher mellan tillfälliga, spontanvalda lag, bestående av en allsköns blandning av allt från byns halvvuxna, från 10 år och uppåt-ynglingar (t.ex. jag) till 40-åriga ungkarlar (incels före sin tid…). Matcherna annonserades via muntliga kontakter (s.k. djungeltelegraf).

Längs Ljungavallens ena långsida låg, romantiskt nog, en gammal grå, mossbelupen, halvt raserad dansbana…

DEN GAMLA DANSBANAN
Till gamla dansbanan på lördagskvällen
uti hemlandets drömfagra bygd.
Vi vandra dit över stigar och hällen
in bland granar och hängbjörkars skygd.
Ja, det var dans uti skogen därhemma,
uti sommarnatt underbart ljus.
I minnet hörer jag spelmännens stämma,
och skogens nynnande, drömmande sus.

Och glammet och skratten i högsommarnatten,
bland pojkar och flickor det vänslas och språkas,
och älskande par här så kärligen råkas.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da′r.

Det höres årtag och sång ifrån båtar,
som glida sakta över silverblank sjö.
Det sjunges visor till handklaverslåtar,
det är ungdom från sommarro ö.
Musiken hörs över skogar och vatten,
om hjärtat blir man så drömfylld och vek.
Och toner ljuda i högsommarnatten
och lockar sinnet till kärlek och smek.

Ja, vi var då unga, med kraft kunde sjunga
på visorna vackra så många och långa,
och när ifrån sjön vi till dansbanan gånga.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da’r.

Och Dragspels-Hjalmar och Per med sin fela
de stämma upp med en kläm så det hörs.
Och med foten slå takt när de spela
och par om par nu på dansbanan rörs.
Det komma pojkar och flickor i flockar.
Här samlas ungdom ifrån hela byn,
ty melodin ger genljud och lockar
till lördagsdansen i granskogens bryn.

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ned på nacken,
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da′r.

Jag ser fler blomflugor än vanliga flugor nuförtiden. Och jag gillar dem, skarpt. Skulle kunna tala med Monica Zetterlund i Söderkåkar (tv-serie annodazumal) och utbrista: Ja, se blomflugor, dä ä mitt liv dä se! (Monicas rollfigur sa det om karlar.) Nedan ser ni en blomma, och bredvid den, snyggt helikoptrande i luften, ser ni en fluga. Alltså: blomfluga!

Kom inte på något nytt att lägga ut idag. Däremot snubblade jag över en av mina texter, som publicerades som krönika i Borås Tidning i december 2019. Tyckte den var så bra att den förtjänade att läsas en gång till. Den ligger under fliken Mina texter här på hemsidan.

En fluga besökte mig i lägenheten. Den surrade omkring och betedde sig precis som i gamla tider. Det fanns ju en tid, när det fanns massvis med flugor. Man retade sig på dom, ibland fick man gå upp mitt i natten och smäcka nån ettrig surrare i sovrummet.

Som det var nu blev jag bara glad av att möta den där flugan. Man får vara glad för alla levande varelser som kan tänka sig att leva samman med oss; på samma planet som vi. Dom blir färre hela tiden, vi blir bara fler och fler. Och vi behöver lebensraum, om man säger så. Ja, förutom allt annat som vi “behöver” mer och mer och fler och fler utav.

Ett stort TACK till alla! Det må vara flugor, svampar, ugglor, myggor, tigrar, blommor (inklusive de “invasiva”), silverfiskar, granar, bokar, skalbaggar, ormar, spindlar osv osv osv. Tack för att ni kan tänka er att leva med oss ett tag till. Vi behöver er! Alla behöver alla, så enkelt och så svårt är det.

P.S. Se även tidigare inlägg. D.S.

Läste precis en text om hur kontanterna försvunnit i det svenska samhället. Visst är det märkligt!? Jag minns inte när jag såg eller ägde ett svenskt mynt eller en svensk sedel. Just när jag skriver detta minns jag: Jamen den där 50-lappen du hade i plånboken då? Är inte den kvar? Tittade efter. Jo, där var den, insvettad i ett hörn av plånboken:

Med Evert Taube på och allting… Ack, nostalgi; minns när jag hade madrassen full. Och nu, detta är allt som återstår.

Sedlar och mynt är ju bara värda nåt om vi är överens om att de är värda nåt. Och ännu värre är det väl med de elektroniska nuffrorna… Opålitligt är bara förnamnet. Tacka vet jag guldtackor!

Alltihop började med murens fall 1989. Efter det trodde Sverige och svenskarna att nu är freden här, nu kan vi lägga ner försvaret. Och någon annan beredskap behövs inte heller. Vad ska vi med kontanter till om digitala pengar fungerar så mycket smidigare och billigare. Bankerna har i princip slutat med kontanthantering. Samhällsansvar? Äh, det har de aldrig hört talas om. Här gäller det att tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt i exponentiellt ökande grad. Tillväxt tillväxt TILLVÄXT FÖR FAN!!! (den rådande världshegemoniska doktrinen).

Sverige har gått längre på den här digitala penningvägen än så gott som alla andra jämförbara länder.

Om det blir krig då? Om strömmen går? Om systemen hackas eller bombas rentav? Om man inte har nåt att köpa mat för…? Fan vet (jag mailat en fråga till honom, men inte fått nåt svar).

Häromdagen fick jag ett mail från Bildupphovsrätt i Sverige. Läste inte så noga, tänkte att det nog är nån som försöker lura mig på lite pengar. Men så läste jag lite noggrannare vid ett senare tillfälle, och såg att SVT hade skickat pengar för utbetalning till fotografen Jörgen T Larsson för en bild som de hade använt i frågesportprogrammet Muren 17 april i år. Nä nä nä, tänkte jag, varför skulle de ha använt någon av mina bilder? Jag googlade på fotografer med samma namn som jag, jag kollade på det där avsnittet av Muren… Ja, det var några bilder på löv där… Jag letade bland mina Lightroom-bilder med nyckelordet rönn. Och ja, där fanns en bild som liknade den i tv-programmet! Jo, det var faktiskt min bild! Hade gjort ett blogginlägg i maj 2021: Fötter på rönnlöven? Och där var bilden!

Så nu väntar jag bara på ersättningen. Det ska inte vara gratis när SVT använder mina fina bilder…

Och inte nog med detta, en glad nyhet till: Jag fick plötsligt en utbetalning från STIM (Svenska tonsättares internationella Musikbyrå)! Så nu är jag inte bara en framgångsrik teve-fotograf, utan också en internationell tonsättare… Jojo, det är inte kattskit det inte. Jag har haft en del av mina låtar på STIM i åratal (28 låtar för närvarande), utan att ha fått ett öre (trots att jag rapporterat in en del live-spelningar där låtarna framförts). Men nu small det alltså till! Min blygsamhet förbjuder mig att nämna summans storlek. Det är ju heller inte pengarna det gäller i första hand, utan äran!

Två glada nyheter på kort tid i denna onda värld, det är man inte bortskämd med.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det gäller att ha korpgluggarna på skaft när man ska skåda och fota insekter. Den här väl kamouflerade gröna vårtbitaren, eventuellt gröna ängsgräshoppan, i det gröna gräset upptäckte jag och lyckades till och med fästa på sensorn (varöver jag är mäkta stolt!). Vederbörande visade sig inte ens i sin helhet, utan bara stack fram huvet och glodde på mig som om jag var en idiot (kanske inte helt fel, i vissa lägen):

… är elefanten som har snabel? Det finns dom som har sugsnabel till och med! Okej, elefanterna kan väl också suga med sin snabel, men inte nektar ur små blommor. Det kan den här stora ängssmygaren (tror jag att det är).